Vardagsliv med barnbarnen

Det här med barnbarn har lite olika sidor. Ni som har barnbarn på lite avstånd kanske kan känner igen er. När man är hemma så kan man längta ihjäl sig efter dem och när man står mitt uppe i det sa blir man lite smått galen. Min man och jag har tre barnbarn som bor inte i fjärran land men dock i ett annat europeiskt land. För att barnbarnen ska lära sig svenska så vill de gärna ha svenska au pairflickor. Tanken är väl bra men familjelivet liksom bygger på att dessa barnflickor också stannar den tiden det är tänkt. Det gjorde nu inte den senaste versionen utan hon stack efter drygt två månader och där stod då två yrkesarbetande föräldrar med tre barn i åldrarna 5, 8 och 11 år. Vad gör då ansvarskännande mor- och farföräldrar Jo, de rycker ut. De tar ut semester (hälften av oss) eller använder tiden som nybliven pensionär till att passa dessa våra små underbara barnbarn. Här är jag alltså, deras kära mormor och tar hand om barnen från tidig morgon tills dess att föräldrarna har gjort sitt dagsverk. I detta land går även 5-åringar i skolan och självklart kan de inte gå i närmaste skola utan deras ambitiösa föräldrar har valt en skola som det tar 20 minuter att cykla till. De två minsta barnen får inte cykla själv utan man cyklar dem i ur och skur. De ska hämtas också! Så här var det i morse: Frukosten var avklarad. En unge står och leker med en slang till en kökmaskin istället för att borsta tänderna, en annan har fallit i trans över ett fodral till en cd-skiva och nummer tre är uppskickad för att hämta en hårborste. Nummer tre kommer tillbaka tomhänt och med panik i rösten undrar man var borsten är. Oj, den glömde jag. Man undrar ju vad ungen gjorde där uppe egentligen. Sedan när man påmint alla om skolväskor och gymnastíkpåsar så börjar ettan och tvåan att bråka om en reflex, om vems det egentligen är. Själv har man ju ingen aning så att medla är inte att tänka på. Då gallskriker den något lite för tidigt förpubertala 11-åringen att den förtjusande modern (som vid det här laget har åkt iväg med bilen till jobbet) har tagit den halsduk som 11-åringen hade tänkt använda. Att det finns ungefär 50 andra att välja på har inte med saken att göra och jag både förstår precis hur det känns och samtidigt känner jag paniken komma. Tiden går och vi måste iväg! Sedan finns naturligtvis inte cykelnycklarna där ska vara och alla letar lite planlöst tills de plötsligt dyker upp igen. Samtidigt som man knäpper treans cykelhjälm är ettan på väg ut men har glömt att ta med sin skolväska. Det sista som hände denna morgon var att när dörren till cykelboden for igen så fick jag ett finger i kläm. Herregud vad jag längtade hem just då, jag tänkte på mina trevliga arbetskamrater som satt i lugn och ro på jobbet! Men så blev det eftermiddag, tvåan och trean är hämtade från skolan och det är precis så där som jag brukar längta till. Trean och jag har precis klistrat flaggor på tandpetare som hon sedan tryckt ner i mandariner för att de skulle bli lite gladare, tvåan pysslar med någon typ av game-boy spel och ettan är fortfarande i skolan men väntas hem vilket ögonblick som helst. Att som mormor få dela barnbarnens vardagsliv är värdefullt. Vi har det faktiskt riktigt trevligt, barnbarnen och jag.