Månadens artikel/krönika

Anknytning: om barns viktigaste känslomässiga band

Att relationen mellan barn och förälder/vårdnadshavare är viktig för barnets känslomässiga utveckling är idag en tanke som är allmänt accepterad. Anknytningsteorin är en psykologisk utvecklingsteori som ger en förklaring till det sambandet. Teorin, som har fått stort genomslag på senare år, utvecklades av den engelske barnpsykiatrikern och psykoanalytikern John Bowlby. Han började efter andra världskriget att studera vilka konsekvenser barns separationer från deras föräldrar kan få för barnets framtida utveckling. Viktig för anknytningsteorins utveckling var också den amerikanska psykologen Mary Ainsworths forskning på 50- och 60-talet, då hon undersökte tidiga mor-barnrelationer i Uganda och USA. En omfattande forskning kring anknytning har sedan vuxit fram. Teorin beskriver utvecklingen av nära känslomässiga relationer mellan barnet och deras viktigaste vårdnadsgivare (föräldrar eller andra vårdnadshavare). Den omfattar bara en del av en människas psykologiska utveckling. Utöver anknytning finns det flera andra viktiga system, som exempelvis beteendesystem för aggressivitet och sexualitet.

Bowlby ansåg att anknytning är en biologiskt förberedd funktion, vilket innebär att anknytning ingår i barnets normala utveckling. Anknytningssystemet har utvecklats genom evolutionen och ger barnet en större chans att överleva i en farofylld omgivning. Många däggdjursungar, som exempelvis apor, visar tecken på att ha utvecklat en känslomässig anknytning till sina vårdnadsgivare. Det är t.ex. avgörande för en liten chimpansunges chanser att överleva att den håller sig i närheten av sin mor och flyr till henne om något skrämmande inträffar, eftersom modern bär med sig ungen vid flykt undan fara.

Den vårdnadshavande personen har i normala fall en känslomässig bindning till barnet (i fortsättningen kommer jag att skriva förälder men syfta på alla viktiga vårdnadshavare). Förälderns bindning till barnet skiljer sig från barnets bindning till föräldern på grund av att det enbart är barnet som har behov av den andres skydd och stöd. En person som är anknuten till någon annan söker trygghet hos sin anknytningsperson. Barnets anknytningsbeteende aktiverar förälderns omvårdnadssystem.

Anknytningen är ingen medveten strategi från barnets sida utan utvecklas naturligt efter vissa mönster. Det helt nyfödda barnet har ingen tydlig uppfattning om sig själv eller andra. Barnet är från början mer uppmärksam på andra människor än på saker men signalerar urskillningslöst sina behov till omgivningen. Efter cirka åtta veckor börjar barnet föredra att kända personer tar hand om det när det är upprört. De personer som spädbarnet helst vänder sig till kommer att bli anknytningspersoner. Det lilla barnet föredrar dem även när det bara vill ha lite sällskap.

Anknytningsbeteendena blir tydliga efter sex månaders ålder när barnet börjar kunna förflytta sig på egen hand. Barnet söker hjälp och tröst hos föräldern när det upplever obehag av något slag. Obehaget kan ha väckts av yttre händelser eller egna inre förnimmelser (exempelvis hunger eller magknip). Barnet använder föräldern som en trygg bas för utforskande av omvärlden och återvänder till föräldern så fort något oroande händer. Det är vanligt att barn borrar ner sitt ansikte i förälderns kläder efter en utforskande utflykt. Om barnet har varit skilt från föräldern kommer det ofta föräldern till mötes vid återföreningen.

Under barnets utveckling lagras samspelet i olika situationer mellan förälder och barn i minnet. Det leder till att barnet utvecklar inre arbetsmodeller för hur det själv är och hur föräldern är. Utifrån dessa modeller bildar barnet också mer generella modeller om sig själv och andra människor. Barnet utvecklar en föreställning om i vilka situationer och i vilken utsträckning som anknytningspersonen är tillgänglig när barnet har behov av hjälp och skydd. Vad som krävs för att en trygg anknytning ska kunna utvecklas är att barnet tillräckligt ofta får sitt behov av känslomässigt stöd uppfyllt. Det måste också tillåtas att utforska omgivningen då detta är möjligt. Om barnet hindras för mycket i sitt utforskande kommer det att få en orealistisk uppfattning om att omvärlden är mycket farlig och att barnet själv saknar förmåga att klara något på egen hand. Att barnet under den här perioden är avvaktande i kontakten med nya personer och företeelser är naturligt eftersom det inte har intellektuell kapacitet att avgöra om någon/något är farligt. Barnet utforskar nyheter med föräldern är i närheten så att det snabbt kan söka sig till föräldern om det börjar känna sig osäkert. När barnet har sökt sig för långt från föräldern aktiveras anknytningssystemet och en otrygghetskänsla infinner sig. När det närmar sig föräldern igen ökar känslan av trygghet.

Alla barn utvecklar en anknytning till en eller flera vårdnadshavare. I de fall det inte har funnits någon kontinuerlig relation till en vårdnadshavare under de första åren kan anknytningssystemet slås av. Detta kan exempelvis hända barn som vuxit upp på barnhem där personalen gemensamt haft hand om mycket stora grupper av barn och/eller ständigt har växlat. Små barn som under lång tid har saknat en anknytningsperson kan senare få mycket svårt att knyta an till andra, detta har man sett i adoptivstudier.

Barn knyter alltså i de flesta fall an till vuxna personer men kvaliteten i anknytningen kan växla. Bemötandet som barnet får i situationer då anknytningssystemet har aktiverats (vid rädsla eller behov av omvårdnad) avgör vilken typ av anknytning som utvecklas. Vilket anknytningsmönster som små barn har visar sig enligt anknytningspsykologerna i ”främmandesituationen”.. Främmandesituationen innebär att barnet skils från föräldern under en kort stund. Barnet kommer då att vara ensam i rummet med en främmande vuxen person. Det som anses avgöra vilken typ av anknytning som barnet har är det beteende som barnet visar vid återföreningen med föräldern efter separationen.

Ett barn som är tryggt anknutet kan reagera med att bli ledset då föräldern lämnar rummet medan ett annat barn med trygg anknytning accepterar situationen och börjar leka med leksakerna på golvet. Vid förälderns återkomst reagerar barnet genom att röra sig mot föräldern för att bli tröstat eller återknyter kontakten genom tydliga blickar, ljud och minspel. Viktigt för att en trygg anknytning ska kunna utvecklas är att föräldern oftast svarar förutsägbart och på rätt sätt på barnets signaler. Cirka 60-70 procent av de små barnen har en trygg anknytning till minst en av föräldrarna. En trygg anknytning innebär inte att föräldern alltid gör barnet till viljes men barnet uppmärksammas vanligtvis när det söker känslomässig kontakt.

Det finns två typer av otrygg anknytning, undvikande och ambivalent anknytning. Vid undvikande anknytning undviker barnet direkt känslomässig kontakt med föräldern när denne återkommer efter separationen i främmandesituationen. Dessa barn antas i högre grad ha blivit avvisade i sina känslomässiga kontaktförsök än de tryggt anknutna barnen. Barnet har lärt sig att det inte är lönt att söka tröst hos föräldern. Däremot kan barnet be föräldern att hjälpa det med kläderna eller visa en leksak för föräldern i syfte att uppnå en kontakt efter separationen i främmandesituationen.. Ungefär 15-25 procent av barnen i västerländska kulturer brukar undvika att söka känslomässig kontakt med föräldern efter separationen. Andelen barn med undvikande beteende är lägre i flera andra kulturer.

Vid ambivalent anknytning reagerar en del av barnen mycket kraftigt när föräldern lämnar rummet i främmandesituationen.. Under återföreningen har föräldern svårt att lugna barnet så att barnets anknytningssystem avaktiveras helt och hållet. Anknytningspsykologer menar att barnet har lärt sig att det inte helt kan lita på att föräldern stöttar det när det blir rädd eller olyckligt. Förälderns tillgänglighet för barnet kan i en del fall i alltför hög grad ha utgått ifrån förälderns behov på bekostnad av barnets behov. I andra fall har föräldern försökt att vara nära sitt barn känslomässigt men trots sina ansträngningar missat barnets anknytningssignaler och har därför haft svårt att se vad barnet behöver. Barnet visar frustration eftersom anknytningssystemet inte stängs av. En del barn vänjer sig vid att vara mycket aktiva i syfte att få fram en känslomässig reaktion från föräldern. De kan bli helt upptagna av relationen och missa en del av utforskandet av omgivningen. Bland västerländska barn är andelen barn med ambivalent anknytning 15-25 procent medan andelen i vissa undersökningar gjorda i andra kulturer har varit högre.

Barn med de alla de ovan beskrivna anknytningsmönstren har det gemensamt att de har fått en förutsägbar omvårdnad, trots att det för några av dem har funnits brister i känslomässig lyhördhet från föräldrarnas sida. Det finns ytterligare en typ av anknytning och den kallas desorganiserad. Den innebär att barnet inte har kunnat utveckla någon sammanhängande strategi alls för att få känslomässig kontakt med föräldern. Ofta har föräldern obearbetade upplevelser av trauma eller svåra förluster som personen inte har kunnat bearbeta. Föräldern påminnas om sina svåra känslomässiga upplevelser när han/hon ställs inför ett spädbarns mycket starka känslouttryck. Föräldern reagerar då med uttryck av rädsla eller aggressivitet gentemot barnet utan att detta är någon genomtänkt strategi från förälderns sida. Andra orsaker till desorganiserad anknytning kan vara att föräldern är inne i ett missbruk eller är psykiskt sjuk. I grupper med barn där man är säker på att barnen har utsatts för regelmässig misshandel och/eller vanvård har andelen barn med en desorganiserad anknytning varit uppåt 80 procent. I normalgrupper brukar den här typen av anknytning ligga på 10-15 procent. Den desorganiserade anknytningen har först uppmärksammats under senare år och därför fanns inte det här mönstret med i de tidiga forskningsstudierna. I de studierna fanns det istället en grupp barn vars beteende forskarna inte kunde klassificera därför att deras beteenden inte stämde överens med de kända mönstren. När barnen med desorganiserad anknytning återförenas med föräldern i främmandesituationen visar de underliga beteenden. De kan exempelvis gömma sig, närma sig föräldern baklänges eller stå helt stilla, frusen i en rörelse. Barnen kan också ha olika stereotypa beteenden, som att röra händerna på ett visst sätt eller dunka huvudet i väggen. Beteendena visar att anknytningssystemet är påslaget, de beror inte på något biologiskt grundat funktionshinder hos barnet. Det är bara gentemot föräldern barnet uppträder på detta vis. Forskarna antar att det inte finns något lämpligt beteende för barnet att ta till i situationen, eftersom föräldern upplevs som skrämmande samtidigt som det är föräldern som ska ge barnet trygghet.

Barn har olika temperament, en del är mer lättirritabla medan andra är lugnare. I normalfallet tycks inte temperamentet påverka ifall barnet blir tryggt eller otryggt anknutna. Ett barn kan ha en trygg anknytning till en förälder och en otrygg till den andra föräldern. I grupper med barn med ett mycket besvärligt temperament tycks dock det finnas en högre andel barn med otrygg anknytning. När en grupp mödrar till sådana barn fick stöd i hemmet att uppmärksamma och svara lyhört på barnets signaler ökade dock andelen tryggt anknutna barn. Det finns därmed inget enkelt svar på frågan om temperamentets inverkan.

Anknytningsmönstret verkar i stort vara kopplat till föräldrarnas beteende och i mindre utsträckning till medfödda egenskaper hos barnet. Detta har man kunnat se i adoptionsstudier där adoptivmödrarnas sätt att förhålla sig till barnen i hög grad avgjorde vilken typ av anknytning som barnen utvecklade. I en annan studie undersöktes barn som hade växt upp på en typ av kibbutzer där barnen sov i speciella barnhus. Barnen bodde tillsammans i en liten barngrupp som hade en speciell vårdnadshavare. Inom dessa små barngrupper hade barnen oftast samma typ av anknytning.

Bowlby menade att en vårdnadshavare kommer att bli primär anknytningsperson trots att barnet kan knyta an till flera personer som det har en kontinuerlig kontakt med. Det finns en anknytningshierarki och vilken rang den vuxne får beror på hur kontinuerlig kontakten har varit samt hur lyhörd och pålitlig i sin omvårdnad personen har varit. Studier i flera kulturområden visar att barn brukar ha mellan en och fem anknytningar. Små barn i alla undersökta kulturer bor med sin mor under nätterna, det enda undantaget var en viss typ av kibbutzer. Barn utvecklar flera andra typer av relationer än anknytning, till exempel har de också lek- och inlärningsrelationer. De kan mycket väl tycka att det är roligare att leka med någon annan än den primära anknytningspersonen.

När barnet kommer upp i 3-4-årsåldern har det utvecklats intellektuellt och börjar nu förstå andra människor på ett mer avancerat sätt. Barnet vet att anknytningspersonen tar hand om deras behov och behöver därför inte längre vara i dennes direkta fysiska närhet för att känna sig trygg. Det vet också att föräldern kan ha andra motiv och mål än barnet själv har och kan därför börja förhandla om hur man ska göra eller försöka manipulera föräldern för att uppnå sina egna mål. Anknytningsrelationen utvecklas nu till ett ”målkorrigerat partnerskap”. Det har visat sig vara lättare för barn med en trygg anknytning än för barn med en otrygg att senare klara andra typer av sociala relationer på ett bra sätt, som kamratskap med jämnåriga och kontakten med lärare.

Anknytningssystemet finns kvar under hela livet men beteendet förändras. En tonåring känna sig trygg på egen hand även i en del påfrestande situationer tack vare att personen tidigare har upplevt att föräldrarna har varit emotionellt tillgängliga och stöttande. Tonåringen har då internaliserat olika beteenden för att hantera situationen (tonåringen har utvecklat inre modeller som är till hjälp i svåra situationer). Om påfrestningarna blir stora behöver även en vuxen person direkt kontakt med någon som personen en anknytning till.

Det finns forskning som tyder på att vuxna för vidare sitt eget anknytningsmönster till sina barn. Vid intervjuer med föräldrar med tryggt anknutna barn var förälderns sätt att beskriva relationen till de egna föräldrarna under barndomen tydligt och sammanhängande. Om föräldrarnas beskrivningar av relationen till föräldrarna däremot var motsägelsefulla, mycket ytliga eller idealiserande, var det vanligare att det egna barnet hade en otrygg anknytning (föräldern kanske uppgav att relationen till den egna föräldern hade varit känslomässigt nära men kunde sedan inte ge något exempel som styrkte detta).

Forskarnas antagande är att föräldrarna bär med sig inre modeller från sin barndom för hur föräldrar och barn interagerar. Modellerna aktiveras när de samspelar med sitt eget barn och barnet utvecklar därför samma typ av anknytning som föräldern hade.

När det gäller varaktiga parrelationer ansåg Bowlby att såväl anknytningssystemet som omvårdnads- och reproduktionssystemet är aktivt. Om anknytningssystemet aktiveras hos den ena parten på grund av att personen upplever en psykisk påfrestning, brukar vanligen den andra parten erbjuda någon form av känslomässig trygghet och vise versa. Det är under de tidiga vuxenåren som en person i samma ålder kan bli den viktigaste källan till emotionell trygghet. I de flesta fall handlar det om en kärlekspartner men det kan också vara en nära vän. Det tar cirka två år för en anknytningsrelation att etableras fullt ut trots att förälskelsen kanske startar mycket snart efter det att man träffas. För en vänskapsrelation tar det vanligen längre tid innan den blir en anknytnings-/omvårdnadsrelation.

När det gäller beteenden i parrelationer kan personer som är klängiga och mycket svartsjuka beskrivas som att de har en ambivalent anknytning till sin partner. Personer som inte är känslomässigt öppna gentemot partnern och ger praktiska förklaringar till varför de är tillsammans med den andra har en undvikande anknytning. De som klarar av att vara känslomässigt beroende av sin partner och upplever känslomässig intimitet i förhållandet har en trygg anknytning. De personerna har en balans mellan självständighet och beroende. I flera studier där människor fick skatta sin föräldrarelation och sin nuvarande relation fann man ett samband mellan självskattad trygg anknytning till de egna föräldrarna och en trygg anknytning till partnern i den nuvarande parrelationen. Det var däremot varit svårare att upptäcka tydliga samband mellan anknytningsmönstret som barn och som vuxen hos dem som hade en otrygg anknytning som barn. När man undersökte en grupp barns anknytningsmönster och sedan efter många år, då de hade blivit vuxna, frågade dem om deras relation till partnern kunde man inte se några samband mellan relationsmönstren. Det har spekulerats i att orsaken till det bristande sambandet beror på svårigheter med att mäta den nuvarande anknytningen till partnern. En del personer kan av psykologiska skäl ha svårt för att beskriva sin vuxenrelation på ett realistiskt sätt.

För dem som vill läsa mer om anknytning kan ”Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer” (av författarna Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander) från 2008 vara ett alternativ. Vill man läsa enbart om den vuxna anknytningen i parrelationen, i lite populärare form, kan man läsa ”Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation” (av författarna Josefsson och Linge). Vill man fördjupa sig ytterligare finns boken ”Anknytning i praktiken: tillämpningar av anknytningsteorin” (av författarna Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander) samt ”Handbook of Attachment: Theory, Research and Clinical Applications” (med redaktörerna Cassidy och Shaver).

Av Hille Johansson

Krönika av Tomas Arvidsson

Näktergalar, barnbarn och beröm!

Man såg långt den här kvällen, ända in i evigheten. Havet låg vilade blankt som silver, himlen klättrade högt i en oändlig kupol av kristall.
Vinden hade gått och lagt sig. Solen var på väg att törna in för natten, men hade inte riktigt bestämt sig. Blå Jungfrun reste sig till hälften ur Kalmarsund och såg så där lyckligt sorglös ut, som man gör när man stiger upp ur vattnet, nybadad, fräsch.

I öster hördes en gök eller två och bakom snåret vid poetens hus gav en näktergal en jublande sång om sommar och kärlek. Det doftade syren och hägg och snart var det gullregnens tid. Vi satt utanför hans hus och löste världsgåtorna. Vi hade redan löst ett par tre stycken.

Kvällen var på något sätt osannolikt vacker. Det var ingen tavla, men om den hade varit en tavla skulle folk rynkat på näsan och mumlat något om hötorgskonst. Fattar ni? Ja, klart ni gör.

Min vän poeten tyckte för sin del bara att den (kvällen alltså) var onödigt vacker.

– Vår herre är för generös, sa han. Varför slösar han så just nu med allt det vackra? Kan han inte sega ut lite på det i stället?

Poeten brukar inte besväras av religiösa grubblerier. Han säger sig vara ateist, om än ett ombytligt ex av den sorten.

– Vår herre vill väl kompensera oss för vintern, föreslog jag. Han kanske vill berömma oss för att vi stod ut en gång till.

Men poeten hörde som vanligt inte på. Han började tala om sitt barnbarn Amanda, fyra år. Som vanligt skröt han med henne.

– Hörde du så fint hon tackade för maten? sa alltså poeten.

– Ja, sa jag.

– Och så borstade hon tänderna, nästan själv.

– Ja, sa jag.

– Och så sa hon ”gonatt” också till dig. Jag behövde bara säga till henne två gånger att säga ”gonatt” till den gamle farbrorn. Bra, va? Högt och tydligt sa hon ”gonatt”.

– Ja, sa jag.

Han morskade upp sig.

– Varför säger du bara ”ja” hela tiden?

– Därför, sa jag värdigt med den äldre morfarns kloka pondus (tänkte jag att det var), att du berömmer henne hela tiden. Vår tids mor- och farföräldrar gör det. I ambitiös välvilja öser vi beröm över barnbarnen. Vi berömmer för självklarheter. Det går inflation i berömmet. Dom kan inte nysa utan att vi talar om hur fantastiskt duktigt det är. Vi lurar dom. Livet är inte sånt.

– Nja, sa poeten och berömde mig nästan lite lätt. För en gångs skull har du kanske rätt. I vuxenlivet berömmer vi inte varandra alls. Poeter berömmer aldrig andra poeter. Författare tycker inte om andra författares böcker, dom går inte på Bokens Afton. Konstnärer går sällan på vernissage, såvida det inte är bäste ryggdunkarkompisen eller stipendieutdelaren som ställer ut. Kritiker är kritiska till andra kritiker. Vi är snabba att klaga på Försäkringskassan och tidningsbudet den enda gång det inte funkar. Vi berömmer inte vuxna. Menar du nu att man inte ska berömma små barn heller?

– Klart vi ska berömma barnbarnen mycket när det är befogat. Men vi får inte gulla ner berömmet så att det blir värdelöst. Vi vill ju så väl. Barn genomskådar morfars överdrivna-snäll-beröm.

Poeten nickade och gick in i huset för att kolla Amanda. Jag hörde honom stöka där inne.

– Hon är fantastisk, sa han när han kom tillbaka.

– Jaså? sa jag.

– Hon hade vält ut sitt vattenglas så fruktansvärt fint.

– Kan man välta ut vattenglas på olika sätt?

– Hon hade vält ut det så att allt vattnet kom på mattan. Själva glaset hade ramlat så att det inte gick sönder.

– Fantastiskt, sa jag med en elegant ironi som helt undgick poeten. Tänka sig, bara fyra år och välter ut vattenglas så duktigt. Och du berömde henne för det?

– Tjaa – berömde och berömde ... Jag sa att det var väldigt bra gjort.

– Godnatt, sa jag. Jag tror inte vi löser fler världsproblem i kväll.

Så vi lämnade över kvällen till näktergalar och syrener.

Detta är en krönika av Tomas Arvidsson, författare till boken "Morfar/farfar.nu

Krönika av Tomas Arvidsson

Farfars klagan!

Tidigt på morgonen smög ett ljumt och fint duggregn in från havet. Det stod och strilade en stund över stenarna på stranden som om det funderade på att gå och lägga sig igen.
Så piggnade det till och bestämde det sig för att ge norra Öland en rejäl omgång. Nu hade det smattrat mot taken och forsat ur stuprören i timmar och allting kändes vått. Himlen var grå som en måndag i november, men det var början av augusti.

På ingång i sommaraffären mötte jag Farfar. Jag kallar honom så för jag vet faktiskt inte vad han egentligen heter. Vi möts ibland om mornarna på bryggan och byter lite kloka funderingar om temperaturen i vattnet och andra existentiella frågor. Ibland löser vi några av världsproblemen samtidigt som vi tar tre simtag. En gång behövde vi fyra, men då var det verkligen kris.

– Hej, Farfar, sa jag uppmuntrande. Du ser hängig ut. Du missade visst morrondoppet i dag? Till och med poeten badade. Han frågade efter dig.

Han bara skakade på huvudet och teg moloket.

– Sjutton komma tre grader, la jag till, dels för att bevisa att jag hade badat, dels för att påminna honom att jag har en digital badtermometer som ger temperaturen med en decimal. Kunskap är makt, inte minst på badbryggan. Han har flera gånger frågat var jag har köpt den, men jag vägrar uppge det. (Säg det inte till någon, men det var på Jula i Kalmar, cirka nittio spänn.)

Han såg verkligen dyster ut, trött och blek. Över axeln hade han en stor, svart sopsäck.

– Vi har haft huset fullt av barn och barnbarn, stönade Farfar. Fyra ungdomar och fem barnbarn. Nio stycken. Flera veckor.

– Så trevligt! tyckte jag. Då rådde ni om varandra och var som en stor, glad familj på semester?

– Just det, sa han. Dom slappnade verkligen av. Dom hade semester och sommarlov. Härligt för dom. La sig sent och sov fram till lunch. Ja, inte dom minsta förstås. Dom körde igång farmor och farfar halv sex. Frukosten stod framdukad i timmar, osten svettades och smöret rann. Min fru drev som vanligt Farmors Pensionat med garanti och fullservice. När hon inte stod i köket, tvättade hon medan jag diskade. Dom drack upp farmors mineralvatten och mitt öl, ungdomar nuförtiden kan inte gå tre steg utan att dra i sig någon vätska. Och måltiderna sen: föräldrarna förhandlar och förhandlar med ungarna om vilken mat dom ska ha. Dom förhandlar förresten om varenda liten struntsak – allt ska diskuteras.

Han tystnade för att hämta andan. Så drog han på igen.

– Det enda som inte var förhandlingsbart var tv- och radioprogrammen. Var tvungen att se Bolibompa och Allsång på Skansen i stället för Svennis Manchester och dopingnördarna i Tour de France. Inte en chans att lösa Melodikrysset. När ungdomarna kommer hem till föräldrarna blir dom barn på nytt. Min favoritstol var jämt upptagen av någon som vräkte sig i den. Min äldste son låg i hängmattan och bad mig försöka klippa gräset lite tystare. Dom duschade slut på varmvattnet. Jag kunde inte sträcka ut armarna åt något håll. Jag behöver en stund egentid varje dag. Det hade jag inte på flera veckor.

– Så nu har dom åkt, sa jag. Varför ser du då ut som om du har dykt på huvudet i en algblomning?

– Ja, nu har dom åkt, suckade han. Berget av skor vid ytterdörren är borta. Jag har lagat nästan allt som gick sönder, det är bara ett par dörrar som fortfarande hänger snett efter det att dom har lekt cirkus med dom. Jag tog ner Jolly Rogerflaggan från trädkojan i går. Gungan rör sig tom i regnet. Ingen rufsar mig i håret halv sex. På fönstren ser man små handavtryck. Jag klarar inte att putsa bort dom. Och det är så jäkla tomt och tyst. Ingen som ropar på farfar att komma och kolla eller flyga drake eller gå och bada eller …

– Vad har du i påsen? frågade jag för att byta samtalsämne.

– Tomma ölburkar och mineralvattenflaskor att panta. En mindre förmögenhet. Farmor och jag klarar helgen tack vare den. Men vi sitter bara och lyssnar på tystnaden och längtar efter dom.

– Ryck upp dig, sa jag barnsligt. När vi möts på bryggan i morron ska du få låna min digitala badtermometer.

Han lyste upp.

– Menar du det? Den gillar barnbarnen när dom kommer nästa gång.

– När blir det?

– På måndag. Om två dar.

Jag vet inte hur det gick till, men då slutade regnet och Farfar stod plötsligt och log mitt i en smal solstråle.

Krönika av Tomas Arvidsson

Vilken tur att du har brutit armen!

En måndagseftermiddag helt nyligen ringde telefonen.

En främmande röst frågade om jag var morfar till Karin. – Ja, sa jag för det var jag.

– Det här är skolsköterskan på hennes skola, sa rösten. Vi får inte tag i hennes föräldrar, dom svarar inte i sina mobiler. Så vi ringer dig. Det är viktigt.

Jag erkänner att jag i mina krönikor ibland småljuger lite, men detta är alldeles sant. Jag erkänner också att jag ibland tänker lite sakta, men den här eftermiddagen tänkte jag alldeles för fort. Tusen taggiga tankar tumlade, runt, runt. Karin, tolv snart tretton – storstäderna är tuffa, vimlar av skumma typer, trafik, byggnadsställningar störtar omkull, bussar buskör, spårvagnar spårar ur, berusade bilförare kör bil, stan är full av farliga simbassänger, mopeder, träd som blåser omkull, motorcyklar, tunga tak rasar ner från höga hus, galningar och ännu fler skumma typer.

– Ambulansen kommer strax, sa skolsköterskan, och vi behöver nå hennes föräldrar. Hon måste fort till Östra Sjukhuset.

Det virvlade i huvud och hjärta, men innan jag hann säga något kom Karin själv i luren.

– Moffe, sa hon. Jag har brutit armen. Ramlade.

– Vilken tur, sa jag och började andas igen.

– Vad sa du?

– Vilken himla tur att du har brutit armen.

– Är du inte riktigt klok, Moffe? Det gör jätteont. Se till att du får tag i mamma eller pappa, dom sitter nog i möten. Nu kommer ambulansen. Hej då.

Innan hon bröt samtalet hörde jag tyvärr att skolsköterskan frågade vad morfar hade sagt. Karin svarade att han sa att det var en himla tur att hon hade brutit armen. – Ibland tror jag att min morfar inte är som han ska vara, tillade Karin dystert och jag förstod att skolsköterskan nickade instämmande.

Några dagar senare berättade jag detta för min vän poeten. Det var äntligen en glittrande vårdag och vi hade druckit kaffe i stan. Han hade glömt pengarna, men det gjorde inget. Livet var tillbaka. Himlen var uppkäftigt blå, folk på gatorna skrattade och vände ansiktet mot solen, ungdomarna hade till och med tagit av sig luvorna och gick hand i hand, sundet skimrade där ute och doftade äventyr. Kort sagt: Han däruppe struntade i lågkonjunkturen och sparade inte in på något. Det var en dag med lycka i kanterna. En sådan dag var det.

Poeten är ju också morfar. Han rynkade pannan och lyssnade vänligt. Det verkade nästan som om han förstod.

– Jag tror att jag har kommit på hemligheten med att ha barnbarn, sa han och lät ovanligt förståndig.

– Jaså? sa jag klentroget för jag har alltid trott att jag är en mycket bättre, klokare och mer erfaren morfar än han.

– Jo, sa han. Det handlar om att vara lagom. Att inte oroa sig för mycket och inte för lite. Att oroa sig lagom mycket, helt enkelt. Att lägga sig i lagom mycket, att vara lagom närvarande, att skämma bort dom lagom mycket. Lagom är lösenordet för morfar och farfar, för mormor och farmor. Tänk om alla förstod det. Lagom, det är det som är grejen.

– Det var det dummaste jag har hört på tolv år, sa jag. Du kan inte vara en lagom-morfar. Att vara morfar eller farfar handlar om hundra procent, inte femtio. Du kan inte bestämma dig för att tycka om barnbarn lagom mycket. Om du är morfar så har du hela oron och hela glädjen och hela tycka-omet. Antingen är du morfar eller också är du det inte. Nu ska jag ringa till Karin och höra hur det går med gipset.

Poeten skakade på huvudet och bordade den ädla 106:an, destinerad till norra Öland. Jag skakade på huvudet tillbaka, men vinkade uppmuntrande genom bussfönstret.

På något konstigt sätt hoppades jag ändå att han hade lite rätt. Men bara lite, lite. Och det kommer jag aldrig att erkänna.

Krönika av Tomas Arvidsson

Med barnbarnen på Liseberg

– Jag undrar om du klarar det, sa mormor. Det kan vara farligt.

– Du, sa jag. Tror du jag är en vekling?

– Nja, tror och tror, sa hon. Men du är ingen ungdom längre.

– Är inte jag? sa jag. 60 plus, ja, men ung i hjärtat.

– Du kan väl titta på medan dom åker. Ta en kopp kaffe, sitta på en bänk och kolla …

– Ha, sa jag. Ha, ska mina barnbarn minnas en morfar som satt och fegade på en parksoffa på Liseberg? Dom behöver en närvarande morfar, en vuxen som deltar i det dom gör.

Mormor höll sig lite i bakgrunden. Barnbarnen och jag värmde upp oss med farfarsbilarna. Det är ganska mysigt. Värdigt och långsamt glider man runt. Sedan rev vi av några trevliga karuseller och hälsade på kaninerna i Kaninhuset. Därefter var det dags för spunnet socker och Flumride. Johan, 10, visste att det är häftigast att sitta längst fram. Om man gillar vatten, sa han, men om man böjer sig ner så får dom som sitter bakom allt vattnet på sig. För sent insåg jag att det är skillnad på en tioårings och en 60-plussings hastighet när det gäller att i rätt sekund böja sig ner. Personerna bakom fick inte vattnet på sig. Det fick jag.

– Nu kör vi Balder, sa Karin, 12. Kom igen, morfar.

Jag sa att det lät trevligt. Balder låter tryggt och bra. Det är det inte.

Balder är en av Lisebergs berg-och-dalbanor. Den är byggd av trä. Det gör att den hela tiden känns osäker, den skakar och har sig på ett okamratligt sätt. När vi hade åkt den tre gånger tyckte mormor att jag såg lite blöt och blek ut.

Karin och Johan drog i väg mot Höjdskräcken, som är precis vad namnet säger. Jag kollade. En plattform stiger rakt uppåt och ramlar sedan rakt ner. Med folk ombord, folk som betalar för att få ramla ner.

– Finns det några begränsningar? frågade jag hoppfullt vakten. Han sa att det enda var att man måste vara 140 centimeter lång. Det var jag.

– Finns det ingen åldersgräns? frågade jag. Uppåt, menar jag. Förbjudet för alla över 60 eller så?

Det gjorde det inte. Vi åkte Höjdskräcken två gånger.

– Nu, sa Johan och Karin med en mun, är det dags för värsta grejen. Den vågar du inte, morfar.

Uppsvinget är en stor gunga som gungar alldeles för mycket. Mot slutet åker man upp och ner.

Jag åkte den. En gång. Livet passerade revy och jag tänkte att jag aldrig hade tänkt mig att dö på det viset. När gungjäveln äntligen stannade och världen också gjorde det en kvart senare, föreslog mormor att barnbarnen och hon skulle ta en varm korv innan dom fortsatte. Jag sa att jag tänkte gå ut och sätta mig i säkerhet i bilen på parkeringsplatsen.

Vi hade lånat en liten bil. Jag sjönk ner i baksätet, vecklade ut mig och torkade svetten ur pannan. Bilen stod behagligt stilla, men det var varmt i den och jag tryckte på nerknappen till den elektriska fönsterhissen. Inget hände. Nyckelbrickan måste först sitta i tändningslåset.

– Lätt fixat, tänkte jag. Jag stiger ur, sätter i nyckeln och drar ner alla fönster.

Det gick inte att öppna dörren. Den var låst med barnlås. För att få in nyckeln och kunna öppna dörrar och fönster måste jag nå fram till tändningslåset. Det var omöjligt.

Renault Clio är säkert en utomordentligt trivsam och bra bil. Men vad fransmännen inte har tänkt på är att en karl – till exempel 1,86 lång och 77 kilo tung och dessutom 60 plus – en mycket vacker dag kan behöva åla sig från bak- till framsäte. Han behöver göra detta för att inte förbli fånge och dö i en varm bil i solgasset utanför Liseberg, Göteborg. Det har inte fransmännen fattat. Karlen i fråga hade dessutom just i onödan överlevt Flumride, Balder, Höjdskräcken och Uppsvinget.

Intill vår bil stod en annan bil. Jag hade tidigare noterat att den var norskregistrerad. Paret som hade den, kom nu glatt traskande med två barn och varsin kall dricka i handen.

Jag knackade på rutan och skrek att de skulle öppna dörren utifrån. De tittade. Pappan tog en fundersam klunk ur sin flaska. Mamman tog en fundersam klunk ur sin. Barnen tittade intresserat. Mannen lutade sig misstänksamt fram mot min bakre sidoruta.

– Öppna dörren! skrek jag. Jag är instängd. Barnlåset!

Pappan sa till sin familj att genast gå in i deras bil. Av munrörelserna tyckte jag mig läsa ”Svenskjävel”. Det var tillräcklig förklaring för honom.

En timme senare dök mormor och två barnbarn upp.

– Här sitter du och har det bra, sa barnbarnen.

– Ja, sa jag.

Krönika av Tomas Arvidsson

Ett sommarminne i mars

Ljusblå juni med vänlig himmel som log åt hela världen. Himlen log också över bryggan, fortfarande blank efter ett lätt regn på natten. Barnbarnet Erik, då 3 år, och jag skulle ta dagens frukostdopp. Morronen doftade gott av sommar som är och regn som hade varit.

Min badtermometer ger mig temperaturen med en decimal och den decimalen ger mig i sin tur ett övertag gentemot alla andra temperaturfreaks, som bara kan mäta hela grader. Kunskap är makt – inte minst på badbryggan – och det är värt 89 kronor att få en frusen decimal på slutet.

Så jag drog stolt upp min digitala termometer ur vattnet och informerade omgivningen om att Kalmarsund denna morron hade ett förmånserbjudande om 15,4 grader. Erik stack ner foten, drog blixtsnabbt upp den och frågade om morfar kunde göra det lite varmare. Det kunde inte morfar.

– Va? sa Erik förvånad. Kan du inte det?

Jag berättade den lilla episoden för min vän poeten, som var trött och grinig. Under vårt samtal hade han klagat på att barnbarnet Amanda hade pratat i två och ett halvt dygn. Hon hade frågat och frågat om allt. Poeten hade ensam haft hand om henne. Amandas mamma var på kurs (”Se möjligheter, inte svårigheter”), pappan var på kurs (”Coacha dig själv till framgång på jobbet”) och mormor var på kurs (”Hur man blir en glad pensionär genom att flytta sina pensionfonder”). Poeten var inte på kurs och skulle aldrig i livet vilja gå någon kurs. Ärligt talat tror jag att det vore helt bortkastat att släppa iväg honom på kurs.

– Och vad vill du säga med den historien? undrade poeten irriterat.

– Skulle förresten aldrig falla mig in att bada utomhus, la han till.

– Vad jag vill säga med den pedagogiska berättelsen, sa jag på mitt förståndiga äldre-morfar-vis, är att dom tror att vi kan allt. Barnbarnen tror att vi vet allt, har råd med allt och kan svara på allt. Var glad åt det, det ligger ju en glad tillit i det, en förtröstan.

Poeten förklarade för mig att Amandas alla frågor inte bara gjorde honom trött. Han kände sig också dum när han inte kunde svara på vissa ytterst enkla frågor, till exempel hur igelkottar får ungar, hur man kan känna igen just sin egen mammas röst i telefonen och hur det blir kallt i ett kylskåp.

– Dom tror att vi vet allt, fortsatte jag. Men dom kan inte förstå allt vi har varit med om. Min vän Sune berättade nyligen för mig att han talade med sitt barnbarn om hur det var när han – farfar – var liten.

– Du förstår, sa alltså farfar Sune, när jag var liten så hade vi inte tv.

Hans barnbarn tittade allvarligt på honom och begrundade detta ofattbara avslöjande.

– Hade ni inte tv?

– Nej, vi hade inte tv.

Barnbarnet funderade länge.

– Men …, sa hon sedan. Men – mat hade ni väl i alla fall?

Poeten förstod inte vad jag ville säga. Han är sådan ibland. Jag tror att han då och då jävlas lite extra och låtsas att han inte begriper.

– Alla deras tröttsamma frågor som får dig att känna dig ovanligt dum, beror bara på en enda sak. Dom vill förstå, dom vill lära sig vad det här livet går ut på.

Sa jag.

– Men jag vet det ju inte, muttrade poeten. När jag var tjugo trodde jag att jag skulle förstå allt när jag var fyrtio. När jag blev fyrtio trodde jag att jag skulle begripa allt vid femtio och vid femtio trodde jag på Det Stora Ljuset vid sextio. Nu förstår jag att jag aldrig kommer att begripa allt. Faktum är att jag känner det som om jag begriper mindre och mindre. Mitt barnbarn vet inte det. Hon tror att jag förstår allt. Allt, utom vissa finesser i hennes dataspel.

– Var glad åt det, sa jag. Det är nu hon tror det. Ett ögonblick som är några år. Snart kommer hon att ifrågasätta allt du säger.

Poeten nickade, såg sig försiktigt omkring och viskade något.

– Vad säger du? frågade jag.

– Det här med igelkottar, telefoner och kylskåp, viskade han. Jag undrar också. Kan du förklara det?

– Nej, viskade jag tillbaka. Men det gör inget. Livet har sina mysterier. Låt det ha det. Det är en del av grejen.

Krönika av Tomas Arvidsson

Morfar och barnbarnen

Folk som får barnbarn förändras. Dom blir Mormor eller Farmor, Morfar eller Farfar – och lyfts liksom i anden. Dom blir helt enkelt bättre människor. Det måste ha något med identiteten att göra: man förväntas plötsligt bli äldre och klokare. Men tala inte med mig om barnbarn som ”livets efterrätt”. Jag förstår inte det konstiga uttrycket. Man ska ju inte äta upp dom. Barnbarn måste bli livrädda när mormor slickar sig om munnen och talar om dom som ”livets efterrätt”.

Men min vän poeten är inte som folk är mest. Han har inte förbättrats sedan han blev morfar. Han har blivit olidlig, outhärdlig och mycket annat som börjar på ”o”. Visst, man kan ha honom i möblerade rum, men bara en kort stund och bara om ingen annan finns där.

Jag tänkte på det medan den ädla 106:a från norra Öland värdigt gungade in och landade på terminalplattan. I telefon hade poeten förklarat för mig att han tänkte bjuda mig på kaffe på stan. Han hade något viktigt att berätta.

Jag väntade på honom. Det tog tid. Han dröjde sig kvar hos föraren.

Poeten hade tagit upp sin plånbok, den han alltid brukar glömma att ta med sig – särskilt när han ska bjuda mig på kaffe. Det verkade lovande att han hade den med. Han gestikulerade och visade något för busschauffören. Han stod kvar och pratade ihärdigt med henne tills hon demonstrativt tittade på sin klocka. Då kom han äntligen ut. Hon stängde hastigt dörren bakom honom.

– Var du tvungen att visa legitimation för att få stiga av? frågade jag.

– Nej, skrattade han.

Han var på ett förträffligt humör. Det oroade mig.

– Kör till ett bra kafé, fortsatte han. Nej, förresten, det börjar bli lunchdags. Kör till någon korvkiosk där man kan sitta inne i lugn och ro. Så tar vi oss ett par tre korvar med bröd, mos och räksallad. Lite ketchup ovanpå gör susen.

Lite senare satt vi bakom varsin väl tilltagen korvtallrik. Han hade reviderat sin beställning och adderat pommes frites och en extraportion räksallad med senap på moset. Jag rös.

– Nå, sa jag. Vad var det nu du skulle berätta?

– Jag förstår att du vill veta hur det går för Amanda, sa han pedagogiskt och trevade i innerfickan.

Han makade undan korvbrickan och lyfte bort min tallrik – som jag inte var färdig med – till ett annat bord. Så la han ut ungefär trettiosex foton på bordet. Det var Amanda på längden och tvären, på golvet, i köket, i gungan, på gräset, i morfars knä och så vidare. Jag suckade och tänkte att det var trettiosex för många, men jag klarar det nog. Då tog han fram ett tjockt kuvert ur innerfickan. Det såg ut att rymma Amanda gånger trehundra. Han började fylla bordet med dem. Folk i närheten skyndade sig att äta färdigt och lämnade stället. Jag förstod dem.

– Jag vill inte skryta, men hon är ovanligt smart Vill du veta vad hon sa här? När hon fick se jultomten? Ha ha. Och här när mormor tappade påskägget i golvet? Oj oj. Dom är för roliga dom här små. Och här förstår du …

Han pekade och berättade om varenda bild.

Jag försökte faktiskt. Jag sa till honom att bilder på barnbarn är som bilder från semesterresor. Man bryr sig bara om sina egna. Folk är lika intresserade av andras barnbarn som av den-där-lilla-mysiga-restaurangen-vid-hamnen-där-dom-hade-så-god-paella-och-där-Gustaf-ramlade-av-stolen.

För en annan morfar är dina fantastiska och gulliga barnbarn bara barnbarn bland andra barnbarn. Det är en ohygglig sanning, hemsk. Men den måste erkännas. Annars tar vännerna snart slut och man måste ge sig på oskyldiga busschaufförer, sa jag. Poeten förstod ingenting.

Tre timmar senare vacklade jag ut från korvkiosken. Poeten nynnade belåtet. Jag sa till honom att han måste berätta mer en annan gång när jag inte var med. Jag påminde honom också om vem som skulle betalat.

– Förbaskat också, sa han. Pengarna fick inte plats i plånboken. Jag har så många foton i den nuförtiden.

Han sken upp när han såg att det var en annan bussförare än morgonens. Poeten log lyckligt. En ny, oskyldig chaufför, satt intet ont anande bakom ratten. Ett oskrivet blad att lyckliggöra med The Amanda Story. Jag hoppades att ingen skulle slå ner poeten före ändstationen.

Strax innan 106:an började brumma satte han upp tre bilder av Amanda på insidan av fönstret. Jag bara skakade på huvudet. Han skrev något på baksidan av ett av dem och visade mig: ”Du surar bara för att du inte fick berätta om dina egna barnbarn.”

Tja, det låg väl något i det. Det snackas alldeles för mycket om andras barnbarn och alldeles för lite om mina.

Krönika av Tomas Arvidsson

Vad ska du göra i himlen, morfar?

– Det är ju underhållande när du skriver om dina barnbarn, sa min vän poeten och klappade mig nedlåtande på huvudet. Men varför gör du det?

– Vad menar du? sa jag och försökte rufsa upp frisyren där han hade klappat ner den.

– Om du vill framstå som en intellektuell eller kulturell person ska du inte skriva om barn eller barnbarn. Det är ju inget djupt budskap i sig, det är bara småtrevligt.

– Du har inte fattat något, väste jag. Det är ju formen som är budskapet. Varför är det så fascinerande med barnbarn? Självklart handlar det om genetik och biologi och släktets framtid. Självklart handlar det om glädjen i att till en fjärdedel ha bidragit till ett nytt liv.

MEN: Ett av problemen med att bli äldre – eller ett av mina problem med att bli äldre – är att man tycker sig ha sett, hört och läst det mesta. Man känner igen det. Man genomskådar det. Man har hört det förut. Man är inte lättimponerad längre. Jag tycker det gäller böcker, filmer, konst, tv-program, människor – nästan allt.

Jag blir ibland – nej, där ljög jag: ofta, ska det vara – trött när jag möter gamla tankar i ny, blank och ivrig kostym. Den där boken om trist uppväxttid som kommer ut varje höst. Det där konstverket som en entusiast målade i våras, men som jag såg 1979 och 1988 och 1995. Det där deckaren i tv, som börjar med ett lik på stranden eller i skogen eller i en byggrop i stan. Den unga vännen som äppelkindad krafsar på dörren till ”Nya, fantastiska idéer”, som var gamla redan 1990. Om jag då försiktigt antyder att jag har hört/sett/upplevt det förut så vänder sig entusiasten bort, skakar på huvudet och muttrar något om gamla stötar.

Men jag vill fortfarande bli imponerad, överväldigad, förundrad av en unik idé eller en originell bok eller en genial tanke eller en galen konstnär – men jag hittar alltmer sällan dom tillfällena. Jag vill påminnas om den där svindlande, plötsliga känslan av något nytt, av genuin originalitet.

Det är där barnbarnen kommer in.

I det lite vemodiga scenariot, där känsloläge, ålder och erfarenhet kanske kan sammanfattas under rubriken ”blasé” är barnbarnen starka undantag. Dom är spännande, originella och unika personligheter. Dom imponerar på mig, dom är fantastiska, underbara, nyfikna, kreativa, kloka, ärliga, roliga, energiska, fundersamma, ifrågasättande. Dom är originella i ordets bästa mening. Dom ser saker vi inte ser.

Poeten harklade sig.

– Du menar inte att du är trött på poesi också? Min, alltså?

– Dina dikter har jag slutat försöka förstå, tillade jag för jag ville ge igen för det där om att jag inte är intellektuell. Jag är trött på idioter som tror att obegriplighet är kultur, högbrynta snobbar som jönsar runt med konstiga tankar för att vi ska tro att dom är intellektuella. Där fick du så du teg, va?

Det fick han tydligen. Han var tyst och det är han inte ofta.

– Kultur och intellektualism, sa jag. Det är när barnbarnen frågar mig vad jag ska göra hela dagarna. I himlen, alltså. Om du kommer dit, skrattar dom. Kan du skriva i himlen eller hoppa studsmatta med änglarna? Eller när dom pekar på bilden i sagoboken och säger ”varför” och ”varför” igen och inte nöjer sig med vuxenundanglidande svar. Sådana frågor sätter igång tankar, processer, viktigheter.

Det är därför jag då och då skriver om barnbarn. Dom är mycket mer kulturbärare än alla jordens poeter och intellektuella svamlare tillsammans.

Jag trodde att poeten hade slutat lyssna för länge sedan. Det hade han. Han är sådan. Nu tog han till orda.

– Jag skrev några rader på bussen. Om blått gräs och rosa giraffer och om livets totala intighet. Dikten handlar om det helvetes trista livets bottenlöshet. Jag är ganska nöjd med den. Man blir verkligen deprimerad av den, heldeppad. Vill du höra?

– Nej, sa jag. Nej. Jag har hört den. Tusen gånger.

Artikel av Hille Johansson

Daniel Sterns utvecklingspsykologi

Daniel Sterns utvecklingsteori visar hur barnets själv utvecklas i samspel med omgivningen. Stern är professor i psykiatri, forskare och ursprungligen även psykoanalytiker. Basen för hans teori är de nya data som kommit fram från observationer av och experiment med små barn. Nya tekniker har gett möjlighet att till exempel mäta små ögonrörelser och liknande som kan vara subtila uttryck för intresse, ointresse eller avvisande från barnets sida. Teorin försöker beskriva barnets subjektiva upplevelser med fokus på känslan av själv (upplevelsen av självet). Självet är barnets centrala utsiktspunkt i förhållandet till andra människor. Att utvecklingen hos det lilla barnet tycks ske språngvis har både vårdare och forskare kunnat konstatera. Under perioderna 2-3 månader, 9-12 månader och 15-18 sker vanligtvis större förändringar. I varje sådan period tycks spädbarnet utveckla en ny känsla av vem det själv är och vem den andra personen är samt även en ny känsla för vilken sorts samspel som kan ske dem emellan. Det är mognandet av nya kapaciteter hos barnet som gör det möjligt att det växer fram nya organiserande upplevelser av självet och av andra personer. I den forskning som Stern refererar till har ofta samspelet med barnens mödrar undersöks. Det hindrar inte att liknande resultat skulle kunna vara möjliga att finna om samspelet med andra vårdnadsgivare skulle undersökas.

Den biologiska basen för en persons känsla av själv är inte vetenskapligt utredd men det råder ingen tvekan om att en känsla av själv förekommer hos alla psykiskt friska människor. Vi känner tydligt att våra egna upplevelser tillhör en unik subjektiv organisation (självet). Att utgå från ett själv ger en naturlig utgångspunkt för att beskriva hur samspel och relationer med andra utvecklas.

Stern menar att fyra känslor av själv växer fram under barnets utveckling och till var och en av dessa känslor hör också nya sätt att relatera (skapa en relation till andra). Sätten att relatera kallar han för relaterandedomäner.

Teorin är accepterad som en seriös modell för förståelsen av barnets utveckling och den ingår i dagens psykologutbildningar. Enligt Stern är den också möjlig att kombinera med anknytningsteorin. Anknytningsteorin är en välgrundad teori om barns utveckling som behandlar den känslomässiga bindningen till en eller flera vårdnadsgivare.

Känslan av ett begynnande själv (från födelsen upp till mellan 2 och 3 månader)

Under den första perioden efter födelsen upplever spädbarnet en känsla av ett begynnande själv. Föräldrarnas övergripande mål med sin omvårdnad under denna tid är att tillfredställa barnets uttryckta fysiska behov. En del enkel social samvaro ingår i denna fysiska omvårdnad. Ibland kan föräldrarna ändå tillskriva det späda barnet mycket medvetna sociala beteenden (”du skriker för att du vill att mamma ska skynda på med flaskan”). Spädbarn har en medfödd tendens att lära sig av sina erfarenheter och inlärningsprocessen upplevs tydligt av barnet. Inlärningsprocesserna i olika situationer är till en början helt skilda från varandra, någon övergripande uppfattning om sammanhang när det gäller den egna personen eller andra har inte hunnit utvecklas. De upplevda inlärningsprocesserna tillsammans med att barnet spontant börjar länka samman de olika processerna, utgör det som Stern kallar ”känslan av ett begynnande själv”.

En medfödd förmåga som stöder sammanlänkningen av inlärningsprocesserna är en automatisk överföring av information mellan olika typer av sinnesförnimmelser. Om exempelvis en napp som barnet har fått suga på är ojämn i ytan så kommer spädbarnet senare att kunna känna igen nappen när den får syn på den, trots att barnet enbart har sugit på nappen i mörker tidigare. En automatisk överföring från känsel- till synintryck har skett. En annan sådan förmåga är överföringen av det som barnet ser till egna motoriska rörelser, spädbarnet kan exempelvis räcka ut tungan när det ser att någon annan gör detta. Stern menar att även känslomässiga uttryck kan integreras på liknande sätt och gör därmed spädbarnets upplevelser mer sammansatta. Exempelvis gäller det förälderns lugnande strykningar på barnets rygg som ackompanjeras av lugnande ord, vilka matchar strykningarna i betoning och tidslängd. Förälderns handlingar kopplas ihop och uppfattas som en enhet. Den typ av känslointryck som handlar om intensitet och rytm kallar Stern för vitalitetsaffekter. Sådana affekter kan också uppkomma i samband med att barnet bygger upp ett nytt rörelsemönster. När barnet försöker lära sig att stoppa tummen i mun för att suga på den åtföljs rörelserna av en upphetsning under själva försöket och sedan ett lugn när det lyckas. Vitalitetsaffekterna stöder därmed inlärningsprocesserna och utvecklingen av en begynnande känsla av själv.

Barnet har också mer aktiva metoder för att koppla samman sina intryck till mer komplexa upplevelser. Det söker av omgivningen utifrån en viss strategi och är mycket uppmärksam på vissa kännetecken. Vilka kännetecken som är i fokus skiftar över tid, ett nyfött barn är uppmärksam när det gäller synintryck på främst rörelse, storlek och konturer men efter två månaders ålder blir också andra egenskaper hos omgivningen intressanta. Undantaget är ett talande ansikte, i det fallet tittar även nyfödda på själva anletsdragen. Trots detta är det ännu osäkert om spädbarn från nyföddhetsstadiet kan skilja sin mammas anletsdrag från andras. Däremot känner de igen hennes röst och hennes bröstmjölks doft mycket tidigt. Sammanfattningsvis så börjar spädbarnet under den här perioden att organisera sina samtidiga upplevelser av sinnesintryck, rörelse, affekter (känsloupplevelser) och medvetandetillstånd (exempelvis sömn/dåsighet/vakenhet) till olika mönster av upplevelser. Här skapas den grund av organiserande som all senare utveckling av självupplevelse och relatering bygger på. De processer som nu har startat fortgår hela livet.

Känslan av ett kärnsjälv (från 2-3 månader upp till 7-9 månader)

För att barnet ska kunna uppleva ett kärnsjälv krävs förmågan att integrera alla mönster av upplevelser av ett själv till ett enda subjektivt perspektiv. Genom sin omvårdnad och lek med barnet ger föräldern barnet möjlighet att identifiera och sammanlänka olika upplevelsemönster som tillsammans utgör det egna kärnsjälvet och ger även möjlighet för att identifiera mönster som gör att barnet uppfattar en annan persons kärnsjälv. Barnets medfödda motivation att organisera världen är liksom tidigare grunden för den framväxande upplevelsen av självet.

Barnet måste kunna länka samman flera olika typer av mönster av upplevelser som är stabila över tid för att kunna uppleva ett kärnsjälv. Ett viktigt sådant mönster är en känsla av att själv kunna agera, dvs. att viljemässigt kunna påverka sin kropp. De reflexmässiga rörelserna avtar efter nyföddhetsperioden medan de mer viljemässiga ökar. Redan från start har barnet dessutom en uppfattning om de egna kroppsdelarnas läge. Detta sammantaget ger en möjlighet att skilja de rörelser som barnet själv utför från de förändringar som föräldern styr över. En ytterligare hjälp i detta är att de egna handlingarna alltid ger förutsägbara konsekvenser; rör jag på huvudet så får jag syn på något annat, stoppar jag min tumme i munnen känns det alltid på ett visst sätt både på tummen och i munnen. Handlingar riktade mot andra ger också pålitliga konsekvenser när det gäller upplevelserna av de egna kroppsrörelserna eller de ljud som barnet själv genererar medan responsen från den andre kan ibland utebli. De skilda mönstren av konsekvenser när det gäller handlingar riktade mot en själv och konsekvenser av handlingar som riktas mot andra, ökar möjligheten att skilja ut ett eget kärnsjälv från andras kärnsjälv och uppfatta samspelet ”själv med annan”.

Barnet behöver också länka samman sina upplevelser så att det skapas ett sammanhang mellan samtidigt pågående händelser. Små barns reflexer och förväntningar gör att de tittar på det som ger ljud ifrån sig och de lyssnar också efter ljud då de med synen har lokaliserat ett ansikte. Föräldrarna anpassar dessutom i normala fall automatiskt sin språkliga kommunikation (röstläge, betoning, ordval, komplexitet och hastighet) till spädbarnets uppfattningsförmåga, vilket underlättar barnets mönsterbildning.

Från fyra månaders ålder kan barnet även skilja på rytmen i det egna agerandet från rytmen i någon annans agerande, vilket också det underlättar urskiljandet av barnets själv från andras själv, vare sig det gäller syn-, ljudintryck eller rörelse (och kombinationer av dem). Det finns en naturlig tidsmässig synkronisering och rytmisering av en persons beteende som man har funnit att mödrar ofta omedvetet förstärker (så att det kommer att framträda tydligare för barnet). Intensiteten i en persons beteende matchas också vanligen mellan de olika uttrycksformerna, vilket gör det lättare att uppfatta dem som en enhet. Exempelvis talar en upprörd person högre och snabbare samt har ett yvigare och snabbare rörelsemönster än en lugn person.

Forskning har visat att spädbarn kan förstå att det är samma ansikte det ser trots att ansiktet förändras av olika sinnesstämningar och trots förändringar av synvinkel eller avstånd till ansiktet. Det är ytterligare en förmåga som förenklar då barnet ska bilda ett mönster gällande en specifik annan person.

Även barnets upplevelser av sina känslor bidrar till en framväxande känsla av ett kärnsjälv. Upplevelsen av glädje har exempelvis samma kännetecken när det gäller kroppsförnimmelser oavsett vilken yttre situation som har framkallat känslan, upplevelsemönstret är detsamma.

Känslan av ett kärnsjälv kräver som tidigare nämnts en upplevelse av kontinuitet över tid, dvs. minnen. Det är tydligt att spädbarn på tre månader har ett minne för egna inövade rörelsemönster. Det har visats att barn som är 5-7 månader gamla har ett mycket gott bildminne och förmågan att minnas ljud går ända tillbaka till fosterstadiet under slutet av graviditeten. Doftminnet är också starkt. Barnet visar ofta en tillfredställelse genom ett leende då det känner igen något. Att minnas något kan antas vara självbekräftande. Stern tänker sig att spädbarnet förbinder många samspel som liknar varandra till en generaliserad minnesrepresentation (en RIG). I en RIG integreras mönster av känsloupplevelser, egna och andras handlingar tillsammans med sinnesförnimmelser i en typsituation som har en viss tidslängd. Dessa minnesrepresentationer är basenheter utifrån vilka barnet kan bygga ett växande integrerat nätverk av självupplevelse, ett kärnsjälv. Minnesrepresentationerna ger samtidigt möjlighet för att en känsla för andras kärnsjälv växer fram.

De episoder då barnet upplever att det egna känslo- och fysiska tillståndet påverkas av en vårdare benämns som ett samspel mellan barnet och en ”självreglerande annan”. Det kan röra sig om att barnet blir tröstat eller upplivat av samvaron. Barnet uppgår inte i någon symbios med den andra personen. Den förändrade självupplevelsen är beroende av den andres närvaro och handlingar men upplevelsen tillhör fortfarande helt och hållet självet. Barnet som kopplar ihop den egna upplevelsen med den andra personens agerande och andra egenskaper i situationen, kommer att uppleva händelsen som ett tillfälle av ”själv med annan”. Om episoden upprepas på liknande sätt flera gånger bildas som tidigare nämnts en RIG (ett minne i form av en typsituation). Om barnet sedan möter en situation som liknar en RIG aktiveras den speciella upplevelsen av ”själv tillsammans med en självreglerande annan” som är kopplad till just denna RIG. Upplevelsen av den nya händelsen jämförs automatiskt med upplevelsen av tidigare samspel, vilket kan leda till att en RIG revideras. Ju fler gånger som liknande situationer har upprepats, ju trögare förändras en RIG av en enstaka avvikande episod. Om den nya händelsen avviker mycket försvinner känslan av överensstämmelse och barnet upplever en ny typ av samspel. En upplevelse som är kopplad till en väletablerad RIG kan även aktiveras då barnet är ensamt, i de fall då vissa egenskaper i situationen tydligt påminner om denna RIG. Många minnesupplevelser av förutsägbara och positiva samspel med andra möjliggör för barnet att utveckla en tillitsfull nyfikenhet inför omvärlden.

Även vårdnadsgivaren har många RIG vilka i skilda situationer aktiverar olika upplevelser av tidigare samspel. En del sådana RIG kan ha uppkommit under den egna barndomen. En aktualiserad RIG påverkar naturligtvis den vuxnes förväntningar och upplevelser vid interaktioner med barnet och därmed även hur deras samspel gestaltar sig.

Känslan av ett kärnsjälv och av andras kärnsjälv samt grundläggande upplevelser av ”själv med annan” finns kvar och utvecklas under hela livet.

Känslan av ett subjektivt själv (7-9 månader upp till 15 månader)

Under denna period utvecklar barnet en känsla för att de egna inre upplevelserna kan delas med andra och att också andra människor har egna inre upplevelser. För att uppnå denna känsla krävs som en utgångspunkt att barnet redan kan relatera på kärnnivå, dvs. att barnet kan uppfatta sig själv och andra som skilda kroppsliga enheter och vet att ett samspel med andra är möjligt. Den nya förmågan bygger dels på en insikt om att det finns separata psyken och dels på att dessa psyken kan samspela. Detta kallar Stern för att barnet har lärt sig att relatera intersubjektivt.

Att vilja dela sin uppmärksamhet på något med en annan person är ett tecken på att barnet vill samspela inom domänen för intersubjektiv relatering. Barnet följer exempelvis mammans blickriktning när hon vrider på huvudet för att kunna upptäcka vad det är som hon tittar på. När barn är 9 månader gamla kan de också titta i den riktning som modern pekar, för att sedan åter se på henne för att få en bekräftelse på att de har sett på samma sak som hon. I den här åldern börjar barnet även själv att peka och det kontrollerar att modern har upptäckt det som det har pekat på. Stern antar att barnets egna större kroppsliga rörlighet i rummet (krypning, hasning) har medfört att de upptäckt hur saker kan ses ur olika perspektiv, vilket i sin tur underlättar förståelsen för riktningsanvisningar (som pekningar). Barnet börjar nu allmänt använda medvetna gester och ljud när de vill uppnå något, de kan exempelvis signalera med handen att de vill ha en kaka som de ser och de fortsätter med detta tills de får kakan (eller tills någon lyckas avleda barnets uppmärksamhet från kakorna). Beteendet visar att barnet nu vet att det kan meddela sina önskningar till andra.

Det är också tydligt i den här åldern att barnet läser av sin mammas signaler för att få hjälp att avgöra om något som de möter är farligt eller ej. Barnet reagerar sedan i enlighet med den känsla som deras mor uttrycker inför det nya. I det tidiga skedet av intersubjektivitet är förmågan att dela uppmärksamhet på något med någon annan sammankopplad med att dela känsloupplevelser med någon annan. Många forskare hävdar att den delade känsloupplevelsen i själva verket är det primära, vilket också Stern menar. Det har debatterats om förmågan till intersubjektivitet uppkommer på grund av att barnet nu utvecklats så att det kan tänka på en mer komplex nivå, med hjälp av andra har kunnat systematisera sina upplevelser av sina sociala möten på ett nytt sätt eller på grund av ett starkt känslomässigt behov av att dela sina inre upplevelser med andra. Stern anser att alla tre förklaringarna tillsammans utgör grunden till att denna förmåga nu utvecklas.

Forskning visar att modern under spädbarnets första månader kommunicerar med barnet bland annat genom att spegla barnets kroppsuttryck och ljud. Det är inte exakta imitationer hon gör utan imitationen kan vara lite förändrad i förhållande till barnets uttryck. Vid cirka 9 månaders ålder övergår modern alltmer till ett nytt sätt att respondera, ett sätt som Stern kallar känslointoning. Intoning är en ofta omedveten eller delvis omedveten process som bygger på moderns emotionella inlevelseförmåga. Modern svarar fortfarande på barnets beteende men det sker genom att hon använder ett annat uttryckssätt än det som barnet använder. Om barnet ger ifrån sig ett förtjust ljud när det får tag på en eftertraktad sak så kan modern svara genom att röra en del av kroppen lika länge och med samma intensitet som barnet gjorde sitt ljud. Det motsatta kan också ske då modern speglar barnets rörelser genom att göra ljud som passar ihop med rörelserna och den känsla de uttrycker. Ett annat exempel är en liten pojke som förnöjt sitter och skakar sin skallra upp och ner på ett rytmiskt sätt då modern börjar nicka sitt huvud i takt med ljuden från skallran. Modern matchar sina uttryck till barnets uttryck. Den aspekt som matchas är känslouttrycket i barnets beteende, det som sker är inte en direkt imitation av det yttre beteendet. Moderns beteende kan matcha barnets när det gäller intensitet, tid (rytm och varaktighet) och form. Genom intoning visar modern att hon kan dela det känslotillstånd som ligger bakom barnets beteende. Intoningen underlättar därmed att en känsla av intersubjektivitet växer fram hos barnet. Intoningen verkar oftast förstärkande, dvs. barnet uppmuntras av moderns respons att fortsätta med sina aktiviteter.

Ibland matchar modern inte barnets beteende utan gör en felintoning. Sådana felintoningar kan vara avsiktliga i syfte att öka eller minska barnets aktivitets- eller känlsonivå. Dessa kallar Stern för styrande intoningar. Det finns också äkta felintoningar och de är oavsiktliga, modern missar av någon anledning barnets känslouttryck. Felintoningar noteras av barnet som ofta stannar upp och sedan ändrar sitt beteende. Om barnets uttryck för ett speciellt känslotillstånd aldrig möts av intoning från någon annan kommer barnet att uppleva att den sortens känslotillstånd inte går att dela med andra.

Intoning kan göras för att matcha olika typer av känslor, dels de tydliga (sorg, glädje, förvåning, vrede osv.) som kallas kategoriaffekter och dels vitalitetsaffekterna som ingår i allt beteende. Vitalitetsaffekter kännetecknas av intensitet, form och tid. Vi upplever dem som olika typer av kvaliteter, till exempel kraftfull, välla upp, tona bort eller explosiv. Vitalitetsaffekter är inblandade vid alla former av livsprocesser, som exempelvis hur det känns att vakna, andas eller att bli hungrig.

Barnet fortsätter att utveckla sin intersubjektivitet och att relatera inom denna domän genom hela livet.

Känslan av ett verbalt själv (15 månader och framåt)

Nästa steg i utvecklingen när det gäller självupplevelse och förmågan att relatera till andra är att använda sig av symboler och nu kommer orden in i bilden. Det talade språket ger en möjlighet till ett nytt organiserande subjektivt perspektiv, en känsla av ett verbalt själv. Samtidigt som språket öppnar för nya möjligheter för tänkande och kommunikation så innebär användandet av symboler också att ett steg kan tas bort ifrån den direkta upplevelsen. Barnet kommer nu att uppleva verkligheten dels genom sina mer direkta upplevelser av den och dels genom en språkligt konstruerad berättelse om den.

En grundläggande förmåga som krävs för att kunna använda sig av symboler är att barnet kan föreställa sig den egna personen utifrån, på ett mer objektivt sätt. Ett tecken på att barnet har lärt sig detta är att barnet kan använda pronomen som ”jag” och ”min” och sitt eget namn när det refererar till sig själv och de egna sakerna. Detta objektiva själv kan också benämnas som ett kategoriskt själv, till skillnad från det upplevande självet. Det objektiva självet tillhör olika kategorier, som exempelvis kategorin ”små barn” i motsats till kategorierna ”större barn” och ”vuxna”. Barnet blir nu också medvetet om vilken könskategori som det tillhör.

Ytterligare en förmåga som måste utvecklas för att barnet ska kunna använda symboler på ett avancerat sätt är att det aktivt kan föreställa sig miljöer och händelseförlopp som inte är nära kopplade till den situation som barnet befinner sig i. Beviset för att barnet kan organisera och aktivt dra sig till minnes tidigare händelseförlopp och enskilda människors agerande vid dessa tillfällen är att det långt senare kan imitera vad en annan person gjorde. Detta brukar barnet börja lära sig vid ca 18 månaders ålder. För att kunna utföra imitationen måste barnet också kunna jämföra minnet av det tidigare händelseförloppet med de egna handlingarna i stunden. Med andra ord måste barnet klara att anpassa det egna pågående handlingsschemat till ett mentalt schema (det specifika händelseförlopp som finns organiserat i minnet). Symbolisk lek blir möjlig, vilket innebär att barnet börjar leka rollekar.

Barnets språkliga förmåga vilar dels på att den mänskliga hjärnan är strukturerad för att lära sig ett språksystem och dels på förmågan att symbolisera. Den organiserade erfarenhetsbank som barnet har byggt upp kommer nu att organiseras med en språklig kod. I samspelet med föräldrarna skapas en gemensam mening, en ”vi-mening” i det som förmedlas via språket. Samspelet med andra personer, som far-/morföräldrar, förskolelärare och kamrater, kommer ytterligare att utveckla organisationen av språklig mening och även skapa helt nya områden av gemensam verbal mening (nya ord, nya ämnesområden och sätt att diskutera dem). Ibland får barnet och personer i omgivningen kämpa för att förstå varandra men det blir allt lättare med tiden att dela personlig kunskap om världen.

Barnets egna erfarenhetsbank gör det möjligt att börja bygga upp en språkfärdighet men ordens betydelse bestäms i ett socialt sammanhang. Dels finns det en allmän definition av orden i den omgivande kulturen och dels kan de ges en mer specifik mening i samspelet mellan barnet och olika personer i omgivningen. Språket blir en länk mellan de egna upplevelserna och den sociala omgivningen. Barnet ingår nu i den kulturella gemenskap som ett språk ger.

Alla de aspekter av barnets upplevelser som inte så lätt kan beskrivas med ord riskerar att få en mindre framträdande plats i medvetandet eller delvis förloras. Det kan vara svårt att med bara ett par ord fånga den totala sinnesupplevelsen i en situation eller beskriva ett känslomässigt tillstånd. Ibland finns det också en stor skillnad mellan det som sägs med ord och det som uttrycks på annat sätt i samspelet mellan människor. En människa kan göras ansvarig för vad den säger och tydliga handlingar medan det är svårare att ställa någon till svars för vad personen har uttryckt på andra sätt. Denna oundvikliga delning beror bland annat på att språket lättare kan användas för att beskriva vad som har hänt än hur det hände. Möjligheten att uttrycka något man inte behöver ta fullt ansvar för används ganska ofta i mänsklig kommunikation. I förlängningen ger det en möjlighet att även inför sig själv förneka delar av den ordlösa kommunikationen. Med andra ord kan man hålla sig själv omedveten om vissa aspekter av sitt samspel med andra. Med språkets hjälp kan barnet förvränga verkligheten men även använda sin fantasi för att utveckla önskningar som inte har med barnets tidigare upplevelser att göra.

Med språkets inträde blir det också möjligt för barnet att skapa en historia om sitt liv. Att kunna berätta en historia med personer som agerar, som beskriver orsak och verkan och har en handling med en början, en mellandel och ett slut, är en avancerad prestation. En historia om det egna livet öppnar också för möjligheten att omdefiniera sig själv, att förstå sig själv på ett nytt sätt. Hur en självbiografi konstrueras genom skapandet av berättelser är ännu ett ganska outforskat område.

Den verbala känslan av själv och relaterande inom den verbala domänen fortsätter att utvecklas genom hela livet.

Krönika av författaren Tomas Arvidsson

Barnbarn, ryggskott och opera !

– Vi måste se till att dom äldsta barnbarnen får lite riktig kultur, sa mormor. Dom sitter för mycket framför datorn och tv:n. Riktiga kulturupplevelser med mormor och morfar är precis vad dom behöver.

Så jag bokade biljetter till Göteborgsoperan. Sedan ringde jag barnbarnen och informerade dem om kulturprojektet.

Karin, 12, köpte det sedan morfar hade förvissat henne om att läsk och något i pausen ingick.

Johan, 10, var skeptisk. Hans entusiasm var mycket måttlig. Man kan till och med säga att den var obefintlig. Ärligt talat pendlade den mellan minus 88 och minus 92. Hans bestämda åsikt var att opera är tjejtjafs. Morfar sa att det är det inte alls och han sa att det är det visst och morfar sa till honom att bevisa det om du kan.

Johans övertygelse grundades på att han har en kompis som en dyster kväll av sina föräldrar tvingades bevista en föreställning på Göteborgsoperan. Det var en ohygglig skräckupplevelse. Johans kompis påstår att han fortfarande mardrömmer om den.

På scenen var det så att alla som ville säga något i stället sjöng det. En tjock tant blev låtsashuggen i ryggen med en kniv och stapplade omkring i minst tio minuter med kniven utstickande ur ryggen medan hon sjöng att hon höll på att kola av. Lyckligtvis kolade hon sedan av. Massor av folk i läskiga kläder kolade av medan dom sjöng att dom tänkte kola av. Nästan alla kolade av på slutet. Man måste förstå att sådant sätter spår i pojksjälen. Det hela tog mer än tre timmar. Redan efter fem minuter insåg Johans kompis att det hela skulle bli segare än fjorton mattelektioner på raken. Skillnaden är att mattelektioner kan vara dötråkiga, men det är mer sällan folk dör på dem. Jag berättade för Johan att han kunde vara lugn. Mary Poppins drar inte kniv och är dessutom odödlig. Det är mer musikal än opera.

Några dagar innan vi skulle åka till Göteborg arbetade jag i radhusträdgården och fick mycket riktigt ryggskott. Det finns små ryggskott, större ryggskott och riktigt jävliga ryggskott. Detta ryggskott tillhörde den djävulska kategori nummer tre, som egentligen är förbjuden inom EU-området.

Mormor tyckte vi skulle ställa in resan med tillhörande operabesök.

– Aldrig i livet, sa jag. Biljetterna är betalda och barnbarnen ser fram mot kvällen. Vi åker. Ett litet ryggskott kan inte stoppa mig. Ha. Ha.

Till saken hör att ryggskott älskar att åka bil. Det är bland det bästa de vet. De håller sig ganska lugna under själva resan. Egentligen laddar de bara för De Stora Huggen, som sätts in när man försöker resa sig ur bilstolen. Det kan ta en kvart att komma ur bilen och under tiden påminner man om en rysk balettdansör i åttioårsåldern efter fem glas vodka. Men – det är viktigt att påpeka – det var ingen vodka med i spelet.

Ryggskottet och jag hade aldrig varit på varken opera eller musikal tillsammans förut. Det var vi nu. Jag förstod att ryggskott gillar kultur, helst sådan där man sitter länge och sedan snabbt ska upp ur stolen för att folk ska komma förbi på väg ut och in i bänkraden.

I pausen gick Johan och jag på toaletten. Jag tvättade händerna och kastade pappershandduken mot papperskorgen. Jag missade och den hamnade på golvet. En av min generations förvillelser är att den tror att om vi tappar ett papper på golvet så ska vi ta upp det. Utan att tänka mig för hukade jag mig för att följa min förvillelse. Först när jag var nere fattade jag katastrofen i dess fulla vidd. Jag kom inte upp. Jag kunde helt enkelt inte komma upp. Ryggskottet satsade allt det hade i fruktansvärda hugg vid minsta lilla försök. Jag blev sittande på toalettgolvet.

Jag bad Johan hämta mormor. Johan påpekade mycket riktigt att mormor nog inte skulle vilja knalla in på killarnas, inte ens för att hjälpa morfar.

Jag satt kvar, dystert begrundande framtiden. Efter ett par minuter kom en stadig man i femtioårsåldern in på toaletten. Han betraktade mig fundersamt. Jag undrade hur jag skulle förklara varför jag satt där. Det behövdes inte. Innan jag hann säga något sa han något.

– Ryggskott, ser jag, sa han. Ett riktigt tyket ryggskott. Du kommer inte upp, va?

– Nej, sa jag. Jag kommer inte upp.

Han tog av sig kavajen och sträckte ut högerarmen som en trapets.

– Ta tag här, så drar jag upp dig, sa han. Häng kvar lite sen så blir det bättre.

Det gjorde susen. Hans arm var perfekt att häva sig upp på.

– Är du ortoped? sa jag.

– Nej, sa han. Brevbärare.

Sedan gick kvällen hyggligt. Johan tyckte om Mary Poppins: mycket bra, skickligt spelad i gränslandet mellan fantasi och verklighet, dessutom helt utan knivar.

– Vad lärde du dig av kvällen på operan? frågade jag Johan.

– Att saker ibland är annat än man tror. Bättre.

Det var värt ett ryggskott, tänkte jag.

Krönika av Tomas Arvidsson

Hur man går på restaurang

– Är du säker på att du klarar det? undrade mormor ängsligt.

– Du mormor, sa jag bestämt till mormor. Jag har uppfostrat två egna barn. Jag har läst psykologi, har aldrig suttit inne, har körkort, är 60 plus och har flera barnbarn. Skulle inte jag klara av att gå på restaurang med fyra barnbarn? Ha. Dubbelt ha.

Hon oroade sig förstås helt i onödan. Flera dagar i förväg hade hon gett mig en extra vitamintablett varje morgon. Den heter 55 plus, vilket jag tycker låter bra men diskriminerande.

Idén var min och det var tveklöst en av mina bättre. Barnbarn behöver lära sig saker, till exempel hur man går på restaurang. Livet blir lättare för dom om man vet hur man gör. På restaurang är man vänlig och trevlig, stoppar inte kniven i munnen, pratar lågmält och leker inte med maten.

Erik, Alma, Johan och Karin samt morfar själv slog sig ner vid bordet. Jag frågade servitören om man hade två barnstolar och han hämtade det. Erik, drygt 4, tittade misstänksamt på stolarna och undrade vem som skulle sitta på dom. Han tänkte inte göra det. Barnstolar är – som alla vet – för små morsgrisar med napp. Hans bestämda uppfattning var att man ska undvika allt samröre med sådana. Alma, 5, instämde. Dom föreslog gemensamt att morfar kunde sitta på barnstol om han nu tyckte det var så roligt.

– Okej, sa morfar diplomatiskt. Inget att bråka om. Sitt som ni vill.

Att beställa mat gick fort. Det tog inte mer än 45 minuter. Då hade barnbarnen kommit överens om att restaurangen hade vissa brister. Så fanns till exempel varken fiskpinnar eller våfflor på menyn. Servitören började se ut som om han just kom på att han egentligen var sjukskriven.

Maten kom in. Johan, 9, viskade att han måste ha ketchup. Problemet var att mamma hade instruerat honom noga att inte fråga efter ketchup på restaurangen. Johans smarta lösning var att gå ut i köket och säga att morfar ville ha ketchup. Han gjorde det. Förmodligen var det första gången i världshistorien en morfar ville ha ketchup till fisksoppa.

Sedan behövde både Erik och Alma gå på toaletten. (Ingen hade behövt gå på toaletten hemma. Löjligt förslag.) Morfar förklarade att det var en lätt match. Han skulle naturligtvis följa med dem. Alma sa att hon aldrig i livet tänkte gå på killarnas, hellre dog hon. Morfar tänkte aldrig i livet gå på tjejernas.

Gästerna vid de andra borden tystnade och följde uppmärksamt utvecklingen som tycktes bli riktigt intressant tills Karin, 11, erbjöd sig att gå på tjejtoaletten med Alma.

När Erik, fortfarande drygt 4, och jag kom tillbaka var Johan och Alma försvunna. Karin satt kvar vid bordet. Jag frågade var dom andra var.

– Johan fick fel ketchup, ekologisk eller nåt. Han gick ut i köket för att säga att morfar vill ha en riktig. Alma sitter där borta.

Jag tittade bortåt. Alma satt mycket riktigt vid ett annat bord med ett äldre par som jag aldrig hade sett. Jag gick dit.

– Ursäkta mig, sa jag, jag ska bara hämta mitt barnbarn.

– Hon sa att hon hellre ville sitta hos oss, svarade damen vid bordet. Hon verkade lite avmätt mot mig.

– Flickan sa att morfar dricker en massa öl och sedan ska köra bil, sa mannen.

– Jag har druckit en halv lättöl, sa jag värdigt.

Alma påpekade för sina nya vänner och övriga gäster i närheten att hennes pappa hade berättat att det finns sprit i öl. Jag påpekade mycket pedagogiskt att det i lättöl bara finns två procent sprit och det kan man köra på.

– Sprit som sprit, sa Alma allvarligt och satt kvar. Hennes nya reservmorfar sa att det var okej och jag kunde ju inte tvinga henne.

Jag återvände till vårt bord som var helt tomt på barnbarn. Jag kände mig inte en dag äldre än 97.

– Var är alla barnen? sa mormor (alltså riktiga mormor) som just anlände till restaurangen. Jag försökte ringa på din mobil och säga att jag var på väg, men ingen svarade.

– Alma sitter där borta med en ny morfar. Erik är försvunnen. Johan är i köket och hämtar bättre ketchup åt mig. Karin försöker troligen hämta både Johan och ketchupen i köket.

Just då dök Erik upp. Han hade något i handen.

– Hej mormor! Jag hämtade morfars mobiltelefon. Han hade stoppat ner den i papperskorgen på toaletten. Jag hörde ända hit att den ringde.

Jag kände efter i fickan. Där låg en fuktig pappershandduk. Lätt hänt.

Mormor samlade fundersamt ihop barnbarnen. Morfar övervägde att beställa en lättöl till.

Artikel av Författaren Tomas Arvidsson

Hur man åker tåg med dom

– Ska du verkligen göra det? sa mormor. Jag svarade inte. Jag förstod att hon tvivlade på min kompetens. Jag iakttog en iskall tystnad. Efter en liten stund frågade jag för säkerhets skull om hon märkte att jag iakttog en iskall tystnad.

– Ja, sa hon. Och jag vet vad du skulle sagt om du hade sagt nåt.

– Jaså, sa jag. Vad skulle jag sagt?

– Att du har uppfostrat två barn, har körkort och har läst psykologi, aldrig suttit inne, inte har restskatt, är 60-plussing, är döv bara på ena örat och har två döttrar. Skulle inte du klara av att åka tåg med fyra barnbarn?

– Bra sagt, sa jag för det var precis vad jag hade tänkt säga. Barnbarn behöver lära sig åka tåg. Det är ett miljövänligt, fint sätt att förflytta sig. Barn i dag åker bara bil. Dom behöver se bättre alternativ.

Mormor körde oss till stationen. Jag hade bokat in oss på SJ Öresundståg 324 med avg Kalmar C kl 11.08 och ank Växjö stn kl 12.12. Restid en timme och fyra minuter. Fina grejer.

Mormor vinkade av oss. Hon såg orolig ut.

– Skulle inte mormor åka med? sa Erik, drygt 4, besviket. Hade jag vetat det så hade jag inte följt med.

De andra tre barnbarnen nickade instämmande. Jag iakttog en rätt så iskall tystnad.

– Jaha, morfar, sa Karin, 11, i höjd med Smedby. Nu sitter vi här på ditt tåg. Vad är det som är grejen?

– Grejen är att vi reser på ett bra, hederligt sätt, sa jag värdigt. Det är miljövänligt, tyst och fint och utan avgaser. Dessutom kan man titta ut och njuta av det fantastiska småländska landskapet.

Barnbarnen kollade det fantastiska landskapet i nästan en minut. Uppenbarligen var njutningen måttlig. Det var för mycket skog och för lite action där ute. Konduktörens ankomst var ett avbrott i landskapskollandet.

– Fyra barnbarn och en pancho, informerade jag stolt konduktören och räckte fram biljetterna.

– Fem barnbarn, rättade Johan, 9. Morfar har gömt ett på toaletten.

Konduktören stelnade till och hon gav morfar en blick som ingen hade mått bra av att möta i en mörk gränd. Morfar skakade på huvudet.

– Vad sa du? sa hon till Johan.

– Jag bara skojade, sa Johan. Det var inte riktigt sant.

– Jag hoppas det, sa konduktören.

– Morfar gömde barnbarnet i en annan vagn, korrigerade Johan sig själv. Det blev billigare så. Och vill du veta en sak? När morfar var liten så tjuvåkte han och en kompis på tågtoaletten mellan Göteborg och Kungsbacka. Det har han själv berättat.

Konduktören gav morfar en repris på mörka-gränden-blicken och morfar låtsades se något intressant genom tågfönstret. Ett gäng älgar eller sju örnar eller nåt. En intresserad tystnad utbredde sig i vagnen. Nackar sträcktes, händer kupades bakom öron.

– Det måste ha varit för hundra år sen, sa hon vänligt. Det kan vi nog glömma nu.

– Inte hundra år, invände Karin, 11, som är duktig på huvudräkning. Bara femtiotre år sen.

Konduktören skakade lätt på huvudet och drog vidare. Förmodligen tänkte hon spana lite extra efter fripassagerare. Morfar tog fram kortleken.

– Nu, barn, ska vi spela kort. Det gör man ofta på tåg. Jag ska lära er det ädla spelet vändåtta. Det spelade vi alltid när vi hade låst in oss på toaletten mellan Göteborg och Kungsbacka.

Innan morfar hade blandat och gett hade alla fyra blixtsnabbt fått fram sina Gameboy. Han bad dem stänga av dataspelen och njuta av resan. De lovade göra det bara de slapp spela vändåtta. Morfar började lägga en stillsam patiens för sig själv.

Alma, nästan 6, tittade upp och påpekade att en farbror som satt ett stycke bort var tjock. Karin sa till henne att man inte ska säga att folk är tjocka. Alma menade att det ju var sant och sant fick man väl säga. Erik noterade att en tant mittemot var ovanligt lik Kajsa Anka i Kalle Anka. Han tyckte det var hans skyldighet att informera alla i vagnen om det. Han betraktade det nog mest som en komplimang, men det kan inte uteslutas att han var ensam om den tolkningen. Johan prövade att låsa in sig på toaletten. Erik prövade att låsa upp utifrån med en liten skruvmejsel. Alma prövade att fråga farbrorn hur mycket han vägde. Karin prövade om det gick att ringa hennes brevkompis i Los Angeles på morfars mobiltelefon.

Morfar prövade att se ut som en helt annan morfar, en som var ute och reste på egen hand.

Växjö har aldrig tett sig så bländande vackert som klockan 12.12 den onsdagen. Tyckte morfar. Barnbarnen ignorerade den vackra stationsbyggnaden och undrade var McDonald´s låg.

"Denna text har tidigare publicerats i morgontidningen Barometern-OT, där Tomas Arvidsson regelbundet medverkar som fri krönikör.

Tomas Arvidsson har nyligen gett ut boken morfar/farfar.nu (ICA bokförlag), där han skriver om det fantastiskt roliga och härliga i att ha barnbarn - och om det förunderligt svåra. Författaren är en stolt och storögd morfar till fem barnbarn, från fyra månader till tolv år. Boken har vuxit fram i takt med de egna barnbarnen. Den handlar om sunt förnuft, oförnuftig kärlek, tillkortakommanden och glada erfarenheter, oftast med visst lättsinne i kanten.

Tidigare är författaren kanske mest känd för sina deckare: välskrivna, humoristiska och utan våld. SVT har gjort tre tv-serier, baserade på hans böcker (Dubbelstötarna, Dubbelsvindlarna, Studierektorns sista strid). Björn Gustafsson spelade där studierektor Jan Bertilsson, en ömsint skurk i ohederlighetens tid. Tomas Arvidssons nästa deckare kommer ut 2009."

Artikel av Hille Johansson

Vad säger forskningen om far- och morföräldrars stöd till barnbarnen?

Vad säger forskningen om far- och morföräldrars stöd till barnbarnen?

De flesta skulle nog hålla med om att stödet från en far- eller morförälder kan vara bra för ett barns utveckling. Forskning har bekräftat det sambandet. Någon studie har överraskande visat på det omvända förhållandet för vissa kombinationer av familjer och far-/morföräldrar. Det finns också undersökningar som visar att den äldre generationens stöd till barnets föräldrar har ett samband med hur väl föräldrarna klarar av att ta hand om sina barn. Man har även funnit att barn i olika åldrar beskriver sin relation till far-/morföräldrar på lite olika sätt.

Idag är det allmänt känt att det är viktigt att ett barn får knyta an i en känslomässig relation till åtminstone en vuxen person. Förutom föräldrarna kan till exempel far-/morföräldrar, personal på daghem och lärare vara tillgängliga som anknytningspersoner för många barn. I vuxna personers levnadsberättelser nämns förutom föräldrarna ofta också far-/morföräldrarna som viktiga vårdnadsgivare. (1) Trots detta finns det knappast någon forskning om vilken inverkan en anknytningsrelation till en far-/morförälder kan ha på barnets utveckling. Det finns en del studier om anknytning då barnet bor i far-/morförälderns hushåll men den typen av familj är mycket ovanlig i Sverige. Däremot finns det andra undersökningar som på olika sätt visar hur den äldre generationen kan vara ett stöd för barnbarnen. Här följer en genomgång av resultat från forskning där man tagit upp sambandet mellan relationerna till far- och morföräldrar och barnets utveckling. Genomgången är inte heltäckande men visar huvudlinjer. I de flesta studierna har mätningarna bara gjorts vid ett tillfälle. Det är en svaghet eftersom man då inte kan kontrollera om sambanden håller sig över tid. Det finns också svårigheter med jämförelser över längre tidsperioder när det gäller barn, då barnets naturliga utveckling gör att beteenden och behov förändras efter hand.

Som tidigare har nämnts kan stöd till föräldrarna också hjälpa barnet. Mödrar i Spanien som genomgick en föräldrautbildning fick svara på frågor om sina uppfostringsmetoder. Man fann ett samband mellan hur nöjd mamman var med stödet från den äldre generationen och hennes uppfostringsmetoder. Stödet hade getts i perioder när hon hade problem med barnet. De mammor som fick ett bättre stöd undvek i högre grad direkta maktkamper men var ändå starkt engagerade i sin föräldraroll. De diskuterade och förhandlade mer med barnen. Det här resultatet gällde för alla mödrar, oavsett deras övriga sociala omständigheter. (2)

I en liten förstudie i Israel där de medverkande familjerna var bekanta till forskarna blev det tydligt att mor-/farföräldrar kan fungera som en länk mellan föräldrar och barn. Man fann både exempel på när detta var uppskattat av föräldragenerationen och när det uppfattades som ett problem. Ett exempel på när det uppfattades som problematiskt var när mormodern försvarade sitt barnbarn gentemot föräldern när barnet var i konflikt med sin förälder (mormodern lät också barnbarnet sova över hos henne när flickan var osams med sina föräldrar). I en annan familj uppfattade modern det som en hjälp när mor-/farföräldrar gick in i en stöttande roll gentemot barnbarnet när modern själv genomgick en kris. Krisen hade i detta fall utlösts av arbetslöshet. (3)

En undersökning där engelska barn i nioårsåldern deltog visade att en nära relation till far-/morföräldrar var associerat med färre anpassningsproblem hos barnbarnet. I en del fall när föräldrarna var frånskilda/ej sammanboende gällde dock inte det här resultatet. Ett exempel på det var den grupp barn som bodde tillsammans med sin far och hade en nära relation till morföräldrarna. Här fanns det ett samband på gruppnivå mellan en nära relation och större anpassningsproblem hos barnet. Det fanns också större anpassningsproblem hos den grupp barn som bodde tillsammans med sin ensamstående mamma och hade en nära relation till farföräldrarna. I den här undersökningen såg man också att barnets egen bedömning av sin relation till far-/morföräldern inte alltid stämde överens med föräldrarnas uppfattning om barnets relation till far-/morföräldern. (4) Fem år senare sökte forskarna på nytt upp de familjer som hade en oförändrad föräldrasammansättning (dvs. ingen förälder hade separerat eller flyttat ihop med en ny partner sedan föregående undersökningstillfälle.) Kontakterna med far-/morföräldrarna hade minskat i omfattning men barnets känslomässiga närhet till dem var stabil. Den här gången var det bara i den gruppen med familjer där en styvfar bodde i hushållet som barnets anpassning hade ett samband med kontakterna med den äldre generationen. Morfaderns nära kontakt med sitt barnbarn gav här ett utslag i färre negativa beteenden gentemot omgivningen. (5)

En god kontakt med far-/morföräldrar har ett samband med en god anpassning då stressande händelser inträffar i barnens liv. I en studie ingick en grupp kanadensiska barn i nioårsåldern med tydliga beteendeproblem tillsammans med en kontrollgrupp utan problem. Man fann ett positivt samband mellan en nära kontakt med den äldre generationen och färre problembeteenden efter stressande händelser.(6) En orsak till detta kan vara att barnet ges möjlighet att prata med far-/morföräldrarna om sådant som de funderar över men inte vill oroa de egna föräldrarna med när dessa är utsatta för press. Att inte ha någon att tala med och anförtro sig åt när det gäller de egna problemen har visat sig ha ett samband med psykiska problem hos ungdomar (12-16 år gamla) i en annan kanadensisk studie . (7). I ytterligare en undersökning intervjuades mödrar till en grupp barn i London (9-12 år gamla) om barnens beteende och psykiska problem. I de familjer där föräldrarnas äktenskap var i kris fann man ett samband mellan en god anpassning hos barnet och minst en nära vuxenkontakt utöver föräldrarna. (Intervjuer genomfördes med båda föräldrar för att bedöma hur de uppfattade sitt äktenskap.) Det visade sig att den nära vuxenkontakten utanför familjen nästan alltid var en far- eller morförälder. I familjer där föräldrarelationen var mer harmonisk fanns det däremot inget samband mellan färre psykiska problem hos barnet och en nära vuxenkontakt utanför kärnfamiljen. (8)

Även för gruppen yngre barn har man sett intressanta samband när det gäller kontakten med far-/morföräldrar. En svensk undersökning har genomförts där barnen först bedömdes utifrån social förmåga vid 16 månaders ålder och sedan en andra gång ett år efter den första bedömningen. Det visade sig att i familjer som hade en tät kontakt med morföräldrarna bråkade barnen i mindre utsträckning när de skulle leka med jämnåriga barn. Resultatet var det omvända när det gällde familjer med täta kontakter med farföräldrarna. Det här förvånande statistiska sambandet trodde forskarna kunde bero på att farföräldrarna ökade sitt tidsengagemang i familjens liv om barnbarnet hade tydliga beteendeproblem, medan en tät kontakt med morföräldrarna allmänt sett är vanligare. Man får också komma ihåg att det krävs flera studier för att man med viss säkerhet ska kunna anta att ett samband gäller. (9)

En årskull barn på ön Kauai i Hawaii följdes från det att mödrarna väntade dem till dess att de blev 18 år gamla. Det ingick familjer från alla inkomstlägen med en viss övervikt för lägre inkomster. Det fanns flera faktorer som hade ett samband med barnets motståndskraft mot stress i de familjer som genomgått många stressande händelser eller där ekonomin hade varit ansträngd under barnets uppväxt. En av de faktorer som verkade skydda barnet från anpassningsproblem var att barnet fick känslomässigt stöd från fler personer än modern från tidig barndom upp till tonåren. (10) Det finns flera olika möjliga förklaringar till detta. En av dem skulle kunna vara att mödrar som får lite avlastning under dygnet av en annan vuxen person också har lättare att ta hand om barnet på ett bra sätt. Det finns flera studier som stöder detta. (11, 12)

I en stor enkätstudie i Kalifornien tillfrågades unga vuxna (18-23 år) dels om deras relation till far-/morföräldrarna och dels om de hade depressiva symtom. Det fanns ett samband mellan en nära relation till en far-/morförälder och färre depressiva symtom. Särskilt tydligt var det sambandet för personer som hade vuxit upp i en familj med en ensamstående förälder. Forskarna förklarade detta med att far-/morföräldrar är en resurs som går in med stöttning i familjen då det behövs. Vid dessa tillfällen bryter man mot den norm i USA som säger att den äldre generationen inte ska lägga sig för mycket i familjens liv. De unga vuxna som hade god kontakt med far-/morföräldrar och en bra kontakt med sina föräldrar rapporterade minst depressiva symtom. (13)

När barn själva ska beskriva vad de uppskattar hos sin favorit far-/morförälder skiljer det sig lite mellan yngre och äldre barn. Detta framkom i en studie i ett medelklassområde i USA. De yngre barnen (4-5 år) säger ofta att den utvalda personen är vänlig och tålmodig, att det är en person som ger dem goda saker att äta och presenter. Äldre barn (8-9 år gamla) kan också beskriva att de får saker av far-/morföräldern men de kan även uttrycka att de gör roliga aktiviteter tillsammans (som att gå och se en match eller spela olika spel). De kan också nämna någon allmän egenskap som till exempel att personen är klok. När barnen blir 11-12 år gamla vill många av dem inte ange någon favorit bland de äldre och de nämner mer sällan att de uppskattar att göra saker tillsammans med sin far-/morförälder. Barn i alla åldrar kan svara att de känner personen väl, att den äldre lär dem saker och att de får till exempel kramar av dem. Mycket vida beskrivningar som att far-/morföräldern är snäll eller att ”jag tycker om honom/henne” är också vanliga för barn i alla åldrar. (14)

En annan grupp barn i USA (11-13 år gamla) fick uppgiften att beskriva alla sina relationer i det sociala nätverket. De flesta angav att de överhuvudtaget hade minst konflikter med den far-/morförälder med vilken de hade den bästa kontakten. Efter föräldrarna låg far-/morföräldrarna högst i poäng när det gällde varma känslor, stärkande av barnets självkänsla och viktighet. När det gällde intimitet (att berätta känsliga saker för någon), kamratskap och praktisk hjälp låg skattningarna betydligt lägre. Även dessa barn bodde i medelklassområden. (15)

Hille Johansson

Referenser

1. Howes, C. (1999). Attachment relationships in the context of multiple caregivers. In J. Cassidy & P. R. Shaver (Eds.), Handbook of attachment theory (pp. 671-687). New York: Guilford Pr.

2. Rodrigo, M. J., Martin, J. C., Máiquez, M. L.,& Rodriguez, G. (2007). Informal and formal supports and maternal child-rearing practices in at-risk and non at-risk psychosocial contexts. Children and Youth Services Review, 29, 329–347. -Cirka 500 barn deltog I undersökningen.

3. Werner, P, Buchbinder, T. E., Lowenstein A.,& Livn, T. (2005). Mediation across generations: A tri-generational perspective. Journal of Aging Studies, 19, 489–502. -20 familjer deltog I undersökningen.

4. Lussier G., Deater-Deckard, K., Dunn, K., & Davies, L. (2002). Support across two generations: Children’s closeness to grandparents following parental divorce and remarriage. Journal of Family Psychology, 16 (3), 363–376. -155 barn deltog I undersökningen.

5. Bridges, L. J., Roe, A. E. C., Dunn, J., & O’Connor, T. G. (2007). Children’s perspectives on their relationships with grandparents following parental separation: A longitudinal study. Social Development, 16(3), 539-554. -155 barn deltog I undersökningen.

6. Grizenko, N., & Pawliuk, N. (1994). Risk and protective factors for disruptive behavior disorders in children. Amer. J. Orlhopsychial., 64(4), 534-544.. -100 barn deltog I undersökningen.

7. Rae-Grant, N., Thomas, B. H., Offord, D. R., & Boyle, M. H. ( 1989). Risk and protective factors and the prevalence of behavioral and emotional disorders in children and adolescents. J. Am. Acad .Child Adolesc. Psychiatry, 28(2), 262-268. -3284 barn deltog I undersökningen.

8. Jenkins, J. M., & Smith, M. A. (1990). Factors protecting children living in disharmonious homes, maternal reports. J. Am. Acad .Child Adolesc. Psychiatry, 29(1), 60-69. -178 familjer deltog.

9. Lamb, M. E., Hwang, C.-P., Bookstein, F. L., Broberg, A., Hult, G., & Frodi, M. (1988). Determinants of social competence in Swedish preschoolers. Developmental Psychology, 24(1), 58-70. -140 barn deltog I undersökningen.

10. Werner, E. E., & Smith R., R. (1989). Vulnerable but invincible: A longitudinal study of resilient children and youth. New York: Adams, Bannister, Cox. -643 barn deltog i undersökningen.

11. Rohner, R. (1975). They love me, they love me not: A world-wide study of the effect of parental acceptance and rejection. New Haven, Conn.; HRAF Press. -Barn från befolkningsgrupper I olika delar av världen ingick i undersökningen.

12. Kellam, S. G., Ensminger, M. E., & Turner, R. J. (1977). Family structure and the mental health of children. Arch. General Psychiatry, 34, 1012-1022.

13. Ruiz, S. A., & Silverstein, M. (2007). Relationships with grandparents and the emotional well-being of late adolescent and young adult grandchildren. Journal of Social Issues, 63(4), 793—808. -920 unga vuxna deltog I undersökningen.

14. Kahana, B. & Kahana, E. (1970). Grandparenthood from the perspective of the developing grandchild. Developmental Psychology, 3(1), 98-105. -85 barn deltog I undersökningen.

15. Furman, D., & Buhrmester, D. (1985). Children´s perceptions of the personal relationships in their social networks. Developmental Psychology, 21(6), 1016-1024. -99 barn deltog I undersökningen.

KRÖNIKA: Relationer av Madeleine Gauffin Rahme

Först har man barnen att oroa sig för och sedan har man barnbarnen att bekymra sig för. Till Svenska Dagbladets nätsida, där jag besvarar frågor från läsarna kommer det varje vecka flera frågor som handlar
om den så ofta laddade och svåra relationen till våra barns partner och därmed också till barnbarnen. Tack och lov (och tyvärr vill man väl säga ibland!) väljer vi inte åt våra älsklingar – de ska helst ha blivit så mogna och hela människor att de kan göra konstuktiva kloka partnerval.

Härligt när alla relationer åtminstone för det mesta fungerar – när svärdotter och sonens mamma kan träffas och ha trevligt. Skönt när dottern valt en man som man gillar och som känns pålitlig. Då är det lättoch tacksamt att vara mormor, farmor, morfar och farfar. Barnen känner så väl när läget är tryggt och trivsamt och den goda cirkeln sluts på ett vilsamt och lugnt sätt. Skönt! Men hur i hela friden gör man när man inte kommer så väl överens alls? När man kanske inte ens gillar varandra, när man tycker det egna vuxna barnets partner är förfärlig eller åtminstone något ditåt? Hur gör man i ännu värre lägen när man tycker att partnern eller ens barn beter sig illa mot barnbarnen? När en bonus/plast/styvförälder ska ha synpunkter på barnbarnens liv och leverne? Hur gör man som farmor när de skiljer sig och kanske barnbarnen mest ska bo hos svärdottern?
Det finns många svåra scenarion som inte alls har någon självklar färdig lösning utan måste hanteras om och om igen som nya svåra sitautioner att ta ställning till. Det kan vara både smärtsamt, sorgligt och obehagligt ibland. Det man måste ha för ögonen är dock alltid barnens absolut bästa. Även om det skulle innebära att det egna vuxna barnet blir lidande i något avseende. Ju mindre barnet är – ju svårare det har att själv göra sig hört - desto mer vaksam och observant måste man vara på hur det mår. Märker man att ett barn inte verkar må bra har vi vuxna ett verkligt ansvar för att se till att det uppmärksammas, att det görs något åt det och att barnet slutligen får det bra. Det kan vara svårt ibland att veta vad man ska göra men man måste agera. Alltför många barn säger som vuxna ”varför var det inegn som reagerade på hur jag hade det? Varför var det ingen som hjälpte mig?”

Vi är ofta livrädda för att ”lägga oss i” privata angelägenheter. Vi är oroliga att trampa någon på tårna, att någon ska bli förargad, sur och arg på oss för att vi ger oss in på andras revir.
Fast då är det faktiskt så att barnens välbefinnande angår oss alla. Då måste vi lägga oss i eftersom barnen inte alls kan göra sig hörda. Om inte föräldern har förmåga att se till barnets behov på ett tillräckligt bra sätt så MÅSTE vi andra som ser det ingripa.
För att ta ett exempel! Ett barn bor varannan vecka hos mamma och pappa. Farmor märker att ungen verkar orolig och otrygg och barnet säger också till farmor att hon inte vill flytta hela tiden. För ett barn är det nästan omöjligt att säga till förädlrarna att de bara vill bo mest hos den ena. Lojaliet och rättvisa är honnörsord för de flesta ungar – vem vill göra mamma eller pappa besviken?
En klok farmor tar sig då en funderare och pratar sedan med båda förädlrarna och då helst samtidigt. Går inte det så tar man en i taget och går inte det heller så pratar man med den man kan. Syftet är då att tala förstånd med föärldrarna för att hitta en lösning som gagnar barnet även om det inte innebär millimeterrättvisa för de stora. Det får vi vuxna stå ut med som en ren biverkan och ännu en trist konsekvens av skilsmässan. Ett litet barn har rätt att få må bra även om vi vuxna trasslar med våra vuxenrelationer.
Det finns en mängd situationer där barnen inte har det bra med de vuxna de lever med. Stick inte huvudet i sanden och göm dig bakom det där att inte lägga sig i. Det är fegt och bekvämt.
Gör så här! Prata med andra vuxna du litar på och berätta om din oro för det du uppmärksammat. Planera sedan för ett samtal med de berörda vuxna och var tydlig med vad det gäller. Anklaga inte utan beskriv din oro och omsorg för barnet. Det är bra att ha konkreta exempel. Kom med förslag till förändring och förbättring. Ge dig inte utan var bestämd i din uppfattning.
Och så det där med de vuxna barnens partnerval! Vad gör man när dottern väljer en stroppig tråkmåns och sonen blir förälskad i en för kontakt onåbar dyster kvinna?
Inte mycket att göra åt tyvärr. Förutom att hoppas att det går över får man se till att upprätthålla god kontakt med de egna, inte vara kritisk och klaga över deras val utan mer visa att man finns. Skulle man se uppenbara misshälligheter får man förstås sjunga ut kring vad man ser.
Så får man se till att leva ett bra eget liv så mycket man någonsin kan!

KRÖNIKA: ERIK- MITT ANNORLUNA BARNBARN

När Erik föddes blev vi alla så glada för att det var en pojke. Det fanns många flickor i släkten och vi tyckte att det var dags för en liten kille.
Erik var en riktig praktbaby på 4 kilo, stark och söt.

Hans första år följde samma utveckling som andra barns. Han lärde sig sitta, krypa och gå i samma takt som sina jämnåriga. Talet följde också normal utveckling. Han sa mamma, pappa, klocka, lampa, titta och så vidare som barn brukar.

Eftersom Eriks familj och vi bor i olika delar av landet, så går det ett par månader mellan våra besök hos varandra. Vi träffas ungefär sex gånger om året och då blir det oftast en vecka i taget.
När jag kom på besök, då Erik var i ettårsåldern, så vet jag att jag noterade några tecken som var lite oroande. Han tycktes inte reagera då man sa hans namn och det var svårt att få ögonkontakt. Eriks storasyster Anna hade just fyllt två år och tog mycket av min tid och jag tänkte att Eriks tur kommer sedan, men nu behöver nog storasyster Anna mormors uppmärksamhet mest.

När vi träffades hemma hos oss vid påsken, då Erik var drygt två år, började jag instinktivt ana vad det handlade om. Erik hade förlorat de ord han hade kunnat säga när han var ett år. Han var fascinerad av fåglar och kunde stå på en stol vid fönstret och titta hur länge som helst på fåglarna vid fågelbordet och han kunde ”försvinna” med blicken långa stunder.
Nu uppstod ett dilemma. Skulle jag oroa föräldrarna. Tänk om jag hade fel. När jag antydde något, märkte jag att hans föräldrar inte ville ta det till sig. Jag vet att jag har lätt för att tro ”det värsta” och avvaktade.

Tiden gick och för varje gång jag träffade Erik blev jag allt mer säker på min sak. Erik var autistisk. Jag hade kommit i kontakt med autism i mitt jobb och hade en liten kunskap om vad detta funktionshinder innebär. Jag började läsa allt jag kom över om autism. Jag tänkte att jag ska ha en ordentlig beredskap om och när den dagen kommer, så att jag kan vara ett stöd för min dotter och min svärson. Den här tiden var den värsta för mig. Då bearbetade jag sorgen och oron. Framförallt så oroade jag mig för min dotter, Eriks mamma.
Mitt samvete var i en ständig konflikt. Skulle jag säga rent ut vad jag trodde, eller skulle föräldrarna själva få komma till insikt, för det skulle de ju förr eller senare, det förstod jag.

När Erik var tre och ett halvt år fick han diagnosen autism. Detta gåtfulla funktionshinder som har varit förknippat med så många fördomar och myter under lång tid. Jag är glad att Erik föddes på 2000-talet, då man har kunskap om vad autism är. Kriterier för diagnosen, om man ska förklara mycket kort, är att man har svårt samspela socialt. Omvärlden är ofta obegriplig för den som har autism och frustration över detta är vanligt. Man har försenad språkutveckling och alla lär sig inte tala. Problem runt mat, sömn och toalettbestyr är vanliga. Specialintressen eller fixeringar är inte ovanliga.
(Det finns mycket att läsa på nätet om man vill veta mer www.autismforum.se är en utmärkt länk.)

När Erik fick sin diagnos, då hade hans föräldrar för länge sedan insett att Erik hade någon form av funktionshinder. Jag vet nu att de hade haft misstanken troligen lika länge som jag, men det är ett sorgearbete att komma till insikt och accepterande.
När diagnosen kom var vi förberedda och hade skaffat oss kunskap. Hela Eriks nätverk av familj och släkt var fast beslutna att göra hans liv så bra som möjligt.
Ingen kan se på Erik att han har ett svårt funktionshinder. Han är väldigt söt. Han ser ut som alla andra små fina och tuffa sexåringar . Därför blir det ”krockar” när han gör saker som omgivningen inte förväntar sig av en sexåring. Hans föräldrar tycker att detta är bland det svåraste, när vuxna blir arga på honom för något som han absolut inte förstår. Det är ju heller inte läge vid alla tillfällen att förklara.
Föräldrarna försöker alltid vara steget före för att förhindra att situationer uppstår, men sexåringar kan vara oerhört snabba och ibland hinner de helt enkelt inte med.

Så här ser Eriks liv ut i dag. Han har nu vid sex års ålder börjat i särskolan. Långsamt utvecklas hans språk och han kan med enstaka ord eller enkla meningar tala om vad han vill. Maten är problematisk. Erik äter bara några få rätter. Hans föräldrars uppfinningsrikedom är enorm för att han ska få tillräckligt med näring. Han dricker endast en sorts dryck.
Ibland har han vakennätter, då han helt enkelt inte kan sova.
Han kan vara rädd för sådant som för oss är svårt att förstå, som att gå på vissa golv eller torka sig med frottéhanddukar eller bära kortbyxor eller ha på sig tröjor med motivtryck.
Erik älskar vackra saker och kan bli helt betagen av en vacker bild eller prydnadssak eller något annat som tilltalar honom. Han har sedan ettårsåldern varit förtjust i att titta på barnfilmer och kan se samma film om och om igen. Han gillar att sjunga och kan alla barnvisor och alla de sånger som förekommer i filmerna han tittar på. Han kan alla sångtexter trots att hans tal är så begränsat.
Han löser praktiska problem genom att pröva sig fram. Vid datorn är han skicklig och visar i alla pedagogiska dataspel att hans logiska tänkande är åldersadekvat eller mer. Han måste själv komma fram till hur han ska lösa uppgifter, då han inte förstår långa muntliga förklaringar.
Han bär alltid omkring på små ”gubbar”. Vi kallar dem för ”gubbar” men det kan vara vad som helst som Bamsefigurer, spindelmannen eller legogubbar. Det är alltid minst fem stycken och med dem leker han låtsaslekar som vi oftast inte förstår. Vi tror att han bearbetar händelser eller leker sådant som förekommer i filmerna han ser.
Erik är en harmonisk pojke, trots att han har ett så svårt funktionshinder. Han visar glädje, kärlek och empati, känslor som annars kan vara svårbegripliga för den som är autistisk.

Jag är så stolt över Eriks familj som har så mycket kärlek, tålamod och glädje. Jag är glad över att Erik blir älskad för den han är av alla i hans närhet.
Att vara syskon till ett autistiskt barn är inte alltid så lätt. Det autistiska barnet tar mycket kraft och tid av föräldrarna och syskonen måste förstå att detta barn blir särbehandlat. Jag är stolt över Eriks fyra syskon som klarar detta så bra.
Det är lätt att tycka om Erik. Vi gläds åt hans framsteg och han lär oss så mycket hela tiden.

Som mormor önskar jag att jag kunde finnas till hands mer för familjen. Kanske flyttar vi morföräldrar närmare Eriks familj efter pensioneringen.
Nu kan jag bara vara min dotters samtalspartner per telefon och hon vet att jag alltid gläds lika mycket som hon av Eriks framsteg hur små de än är, eller att hon kan prata av sig bekymmer och få förståelse och lite tröst.

Eriks mormor Yvonne

Krönika av Agneta Neroth

Så bars bebisen, mitt första barnbarn, fram till mig. Brutalt kom hon till denna världen genom det akutaste av akuta kejsarsnitt. Jag tittade på det lilla knytet och svor henne genast evig tro och kärlek.
Hennes ögon var vidöppna och så öppnade hon stort även munnen och lät den skäraste lilla tunga fladdra fram och tillbaka i sitt letande efter mammans bröst. Nöjt låg hon sedan där och sög och sög. Och lycklig var min dotter.

Just i det ögonblick mitt barnbarn föddes förändrades familjens status. Min dotter blev mamma, min svärson pappa, pappa blev morfar, bror blev morbror och mormor blev mormorsmor och jag övertog titeln mormor. I månader efter förlossningen gick jag runt och sa ”vi har en ny bebis i familjen” Bara att säga ordet bebis gjorde mig lycklig.
Och den nya familjen gjorde sin resa. Amning, för mycket mjölk eller för lite? Blöjbyten, amma natt och amma dag. Napp eller inte napp? Sova eller inte sova. Andas den lilla, hur vet man att hon andas? Peta lite och se om hon rör sig?
Så förflyter dagarna och namn diskuteras fram och tillbaka.
Mor- och farföräldrar vid sina sinnes fulla brukar mumlar mantrat ”Vi skall inte säga något, vi har inte med namn att göra. Och vi får absolut inte tycka till.” Ibland hjälper det.
Mitt barnbarn heter Uma och vackrare namn finns inte.

Vad rätt du tänkt är ofta fel

Barnvagnen. Jag säger bara ordet barnvagn. Nog tycker jag att en vagn för tusentals kronor är att ta i. Jag menar, ungen ligger i den enbart några månader. Visst, det är ganska vanligt att mor/farföräldrar står för barnvagnsköpet. För mig var det en återanvändningsfråga. Och även en praktisk fråga. Min dotter bor inte i ett mindre svenskt samhälle utan i en flermiljonstad i annat land. Och deras barnvagnar var inte gjorda för redig körning i snöslask, lera och gräs med full packning under kärran, så att säga. Nä, deras populära barnvagnar hade fladdrande hjul, och kroppsformat inre. Inte skall en bebis ha kroppsformad vagn? Nej, en liten en skall ligga rakt, varmt, skönt i rymlig barnvagn. Sagt och gjort, jag undersökte släktens gömmor och fick tag på en riktigt hederlig stor svensk barnvagn med innerkorg så vagnen kunde vid behov bli en hederlig svensk sittvagn, med stora hjul för slask, lervälling och allt det andra.
Jag köpte vagnen billigt, tog den på flyget till flermiljonstaden och min dotter. Jo, jo hon BLEV lite glad.
Barnvagnen hade ett litet skönhetsfel, ett gällivarehäng under suffletten. Jag fixade till hänget med spik och tejp, men oftast gled extratyget ner igen.
Barnvagnen har nu gjort sitt. Varit på långa snabba promenader över heden i slask och gyttja och burit hem tonvis med mat i korgen under vagnen. Men en sak har den aldrig gjort – åkt buss!! Närhelst min dotter skulle köra upp vagnen på fleramiljonstadens bussar, skrek chauffören ” du kan inte ta ombord ett sånt stort schabrak på MIN buss. No way! ”
En dag ringde min dotter och berättade att tyvärr, har vagnen nu hamnat på soptippen.
I hemlighet sörjer jag. Det var en stadig barnvagn.

Det underbara leendet

Det första leendet, som lär vara magknip, kom när bebisen var någon vecka gammal. Hon låg ljuvt nedstoppad i barnvagnen och plötsligt log hon i sömnen.
Någon månad efter första leendet kommer salivbubblandet. Lilla Uma bubblade och blåste, saliven rann i strida strömmar ner på den obligatoriska snusnäsduken. Jag och min kamera missade inte tillfället. Allt detta verkar helfjolligt men jag fortsätter ändå. Nästa gång jag gick i trans var när Uma började hojta och jubla. Hon lät precis som en svalunge under första flygturen. Först vevade hon med armarna och när hon fått upp hastigheten kom ett jubelskri.

Döljer du något, mamma?
– Hur gjorde du, mamma? frågade min dotter ofta.
– Jag kommer inte ihåg, svarade jag varje gång.
– Kommer du inte ihåg när jag kröp första gången, när jag fick mina första tänder, när jag kunde äta själv?
Frågorna haglade över mig.
– Döljer du något, mamma? utbrast hon till sist i förtvivlan.
Sanningen är att jag glömt det mesta om mina båda barns framsteg.
Min dotter frågade sina jämnåriga väninnors mödrar vad de kom ihåg från den där tiden. I princip ingenting.
Jag har däremot köpt en utomordentlig bok om graviditet, förlossning och småbarnsåren till min dotter. Den läste jag från pärm till pärm. Man bör ju vara påläst när man skall vara den som vet.
Handen på hjärtat alla ni i min situation. Visst vet vi allt trots att vi inte kommer ihåg någonting.
Det är en stor tillfredsställelse.

Agneta Neroth har författat och illustrerat boken ”Att bli med barnbarn”.

Det finns oändligt många böcker för nyblivna mammor om bebisar och små barn. Men vi då, den andra generationen, visst behöver vi en egen bok? ATT BLI MED BARNBARN är just den bok vi väntat på! Den bekräftar allt vi redan vet om oss själva och våra barnbarn. Boken ger oss goda råd, som vi absolut inte kommer att följa. Framförallt påminner boken oss om vår oändliga vishet och kunskap om barnbarn. Vi är oersättliga!

Damm förlag, pris: 87 kronor, www.adlibris.se