Böcker & Tidningar

"Det är verkligen en fantastisk start i livet att ha ett litet antal verkligt goda böcker som är ens alldeles egna".
Sherlock Holmes

"De äldsta böcker är fortfarande helt nyutkomna för dem som inte läst dem". Samuel Butler

Utdrag ur den nyutgivna boken ”När vi spelade Afrikas stjärna - En bok om barnbarn. Författare Merete Mazzarella, Forum bokförlag.

"...I mina föräldrars generation var barnbarn inte ett projekt,
man talade under inga omständigheter om barnbarn som livets
efterrätt. Det fanns inga kylskåpsmagneter där det stod: ”Om jag hade vetat hur underbart det är med barnbarn hade jag skaffat dem först.” Man definierade sig sällan genom sina barnbarn, om man skulle beskriva sin identitet (vilket man förövrigt gjorde betydligt mer sällan än vi beskriver vår) hade det knappast fallit en in att beskriva sig själv som mor- eller farförälder. Man definierade sig snarare bakåt i tiden, i förhållande till tidigare generationer, som barn eller barnbarn.
Vad beror utvecklingen på?

Är det för att vi hör till de korta föräldraledigheternas generation och egentligen aldrig hade tid för våra egna barn?

Är det för att vi är generationen som i vår ungdom gjorde uppror mot allt vad traditionella familjeband och familjeförpliktelser hette? Och som nu vill ta igen det vi gick miste om då?

Är det för att samvaron med barnbarn ger oss möjlighet till
något som annars kan vara nästintill omöjligt att uppnå, nämligen att leva i nuet, att vara uppmärksam på vardagen, på det mycket konkreta?

En vän, Göran Lantz skriver: ”I förrgår hämtade jag lille Elias på dagis i Uppsala. Vi har en intensiv men ordlös kommunikation. Han pekar och nickar respektive skakar på huvudet och ger sin mycket precisa vilja till känna. Vi stod en mycket lång stund och tittade på en grävskopa. Jag kan försäkra att det var en upplevelse också för mig. Den klumpiga maskinen var som en hand med smidiga fingrar i förarens händer. Den fyllde grus i en grop och jämnade och plattade till och ställde till sist snabbt och elegant upp tunga betongklossar runt gropen och samlade ihop de många tunga maskindelarna och körde hem. Ja, det går visst inte riktigt att förklara, men det var verkligen en utsträckning av den arbetande människans händer genom en stor maskin. Faktiskt rann en hel del av dagens irritationer och frustrationer av mig på kuppen.”

Eller beror vår satsning på att samhället – arbetsliv, värderingar,
människorelationer – förändras så snabbt att vi behöver fasta punkter?

Är det för att vi är den bortskämda efterkrigsgenerationen som
varit van att alltid ta för sig, att bestämma agendan? För tio–femton år sen talades det för första gången mycket om klimakteriet och då var det naturligtvis vårt klimakterium det handlade om. Nu har vi gått vidare, nu är det våra barnbarn som alla och envar förväntas intressera sig för.

Är det för att vi inser att det vi stretat på med, våra karriärer,
våra så kallade karriärer, i mycket var ett jagande efter vind och att vi i den mån vi fortfarande drömmer om odödlighet börjar tro att det säkraste sättet att uppnå odödlighet är genom dem som är våra efterkommande?

Handlar det om själviska gener? Idag är det mycket som handlar om gener, vi som en gång först och främst trodde på miljöns betydelse får nu ständigt höra om arvets. Om vi börjar tänka i termer av gener så kan det väl å ena sidan vara frustrerande att våra barnbarn ohjälpligt bär på gener från ett otal oss ovidkommande personer – våra svärdöttrar eller svärsöner och deras föräldrar och förfäder längre bakåt i tiden – men å andra sidan är det ett faktum att det i någon mening är märkvärdigare att bli mor- och farföräldrar än att bli föräldrar. Förälder har ju nämligen de flesta av oss kunnat välja att bli – jag tror det fortfarande är många i min generation och kanske i yngre generationer också som avskyr uttrycket att skaffa barn – men barnbarn kan man varken välja eller skaffa.

För att få barnbarn är man ohjälpligt beroende av sina barn
men idag hör äktenskap och barnafödande inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Att få barn har blivit ett livsstilsval och det finns idag många tänkbara livsstilar. Också de som självklart utgår ifrån att de ska ha barn har mycket de vill göra först: resa, studera, roa sig, jobba. I de flesta västerländska länder har nativiteten sjunkit och det betyder att barnbarn kan komma att bli en bristvara. Jag känner kvinnor i min ålder som nedkallat trettio–trettiofemåriga döttrars eller svärdöttrars vrede över sina huvuden genom att fråga dem om de inte börjar höra den biologiska klockan ticka. Jag känner ännu fler som vet att en fråga skulle framkalla ilska och som därför undrar i tysthet samtidigt som de snopet börjar inse att om de alls får barnbarn så kommer det att bli först när de själva är för gamla för att vara riktigt aktivt engagerade.

Naturligtvis finns det redan en strid ström av damtidningsartiklar
om den nya mor- och farmorsrollen. Hos äldre kvinnor, står det,
är det säkraste kännetecknet på depression att inte kunna glädja sig åt sina barnbarn. Svensk Damtidning vet berätta att brittiske prins Charles gemål Camilla ”svävar i det blå” för att hon blivit farmor och att också sångerskan Lill Lindfors jublar över sina barnbarn: ”Det borde finnas en Mormorsdag precis som det finns Morsdag.”